Idol

Jag var idol i min egen dröm natten till idag. Men sången verkade inte viktigast utan kläderna och att få åka limousine. Slutsats: Även i detta socialisthjärta döljer sig en liten lyxlirare.

Knallpulver

Jag har tappat rösten. Nästan. Små spretiga pubertetspip lämnar mina läppar när jag försöker låta som mig själv. Men jag är vuxen och glad men ofta arg och och vill låta stor och farlig. Jag vill morra och grrra och skrämma slag. Så ikväll skaffar jag mig en knallpulverpistol för att ge mina sorgliga väsningar någon att hålla i handen.

November gör mig grå.
Kanske är det saknaden efter dig som gör mig så.
Grå. Som november.

Verktyg

Ballerinan tycker väldigt mycket om att vara långt nere i verktygslådan. Åtminstone när verktygen gör som hon säger. Och det gör de ju betydligt oftare än såna där, vad heter de nu igen...människor.

Rapport om svininfluensan

Modelejon

Det händer mycket och plötsligt i en sexårings liv. En morgon vaknar sonen och tycker inte längre att mamma är odelat bäst i universum. Samma morgon kräver samma son att mamma ska "lämna honom ifred", "sticka och brinna" och "hålla käften". Mamma blir liksom full i skratt och lite ledsen på en och samma gång och vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig till denna nyblivna sexåriga tonåring. Förmodligen borde hon vara "vuxen", men kan inte riktigt rå för den starka lusten att prata till sitt barn som om han faktiskt vore sexton och inte sex. Men så kliver trots allt det lilla barnet upp ur sängen och kräver målmedvetet att denna dag få ha noga utvalda kläder på sig till skolan. Mamma tillmötesgår och kan inte annat än förlåta all tjurskallighet när det bästa hon har strikes a pose...

...

Ser dina händer och tankarna går plötsligt i en annan bana. Ilskan rinner av mig men kvar blir det ingen får se. Mina andetag hårdnar, djupnar, mörknar. Dina händer är mjuka, varma och jag förlåter. Ger med mig. Allt för att du inte ska se. Mig.

Hallå?

Jag har synpunkter men ingen verkar lyssna. Är det för att inget hörs när jag låter? Är jag som ett träd som fälls i en öde skog? En ljudkälla utan mottagare? Jag håller låda och skapar ekon men studsarna dör för döva öron.

Hallå...

Hallå!

Hallå?

Dödlig korsning

Då var dagens medborgerliga insats avklarad. Trafikkorsningen som jag och min son måste korsa varje dag till och från skolan är en ren dödsfälla. Bilarna som ska svänga vänster på VÅRT övergångsställe uppfattar inte att vi har GRÖNT och kör därför som idioter för att bevisa att vi gångtrafikanter har FEL. Men det är de som har RÖTT och vi som har RÄTT! Jag har nu ringt trafikkontoret och LOVAT att om ingenting görs för att förbättra tydligheten för bilisterna kommer det inom kort att inkomma rapporter om en GALEN och snudd på PSYKOTISK kvinna som härjar i korsningen av Lingvägen/Örbyleden. Enligt rapporterna kommer hon att vara något över medelhöjd och med fast hull om än en smula överviktig. Kvinnan, som är ljushyad och oftast iklädd svart, kommer att ha iakttagits med håret på ända, rödsprängda och uppspärrade ÖGON samt med vit FRADGA i och runt munnen.

Goddess

Köpte en ny parfym häromdagen vid namn "I am a sex goddess". Tänker att det kanske kan bli en självuppfyllande profetia. Ett mantra att upprepas om och om igen...

Även ballerinor svettas

Även ballerinor svettas. Och vi gör det med kärlek. Till rytmen av trummor och varandras rop och skratt.

Kärlek på olika sätt

Kyrkovalsdagen till ära lät jag mig sugas in i en evighetsdiskussion om kärlek, relationer och vad som är rätt och fel. Vid just det här tillfället handlade samtalet om islam och polygami. Runtom i världen finns det fortfarande länder i vilka flergifte är tillåtet och tillämpas av delar av befolkningen. Seden gäller självfallet endast män som får gifta sig med flera kvinnor samtidigt och enligt koranen måste mannen älska och sörja för alla sina fruar i lika stora mått.

Under diskussionens gång påpekade min muslimske vän att på samma sätt som han respekterar och följer de regler och lagar som finns i Sverige borde också jag respektera hur det fungerar i hans hemland. Vidare berättade han upprört att detta är mycket gamla traditioner som efterföljs och därför inte heller bör ifrågasättas. ”Min pappa har gjort det, min farfar har gjort det och om jag fortfarande levde i mitt land skulle även jag ha flera fruar”, följde hans resonemang.

Vid det här laget var jag av uppenbara skäl något agiterad. Här satt jag mitt emot en person som jag tycker om, en bra människa helt enkelt. Hur kan han då ha fått det hela så om bakfoten? Och varför skulle jag inte ifrågasätta en urmodig tradition som har till syfte att erbjuda män en laglig möjlighet att upprätta egna privata harem? Jag är helt för varje individs rättighet att få älska på sitt sätt, men förutsättningen måste vara att det inte får handlar om makt och kontroll. Inte heller får det inkräkta på berörda partners möjlighet att utöva samma rätt. För vad det egentligen handlar om är en människas värde ställd mot en annans. I det här fallet mannens mot kvinnans. Varför skulle könet helt godtyckligt vara en avgörande faktor? Och som om han erbjöd ett svar på denna fråga sa min vän då rakt och enkelt: ”Mannen först och bakom honom alltid kvinnan”.

Torr i munnen och med adrenalinstinna ådror försökte jag således på ett behärskat sätt få honom att förstå det befängda i hans inställning. Med en vädjande falsettröst bad jag honom att snälla, snälla tänka tvärtom. Att tänka vilken situation han skulle hamna i om det var kvinnan som bedrev harem och han var en av fyra som skulle leva för att tillfredsställa henne och enbart henne. Fast i hans värld är detta scenario inte ens tänkbart i den vildaste fantasin. I hans värld står mannen alltid främst och bakom sig har han en eller flera kvinnor som finns till för honom och bara honom.

Gamla, ingrodda traditioner är alltså inget man ruckar på i första, andra eller tredje taget. Hur svårt och irriterande det än är försöker jag inse detta. Mest för att mota lusten att slåss som väller upp i mig. Nu vet ju jag såväl som ni att våld inte är lösningen, men vad är då lösningen? Hur möter jag en människa som tycker så olikt mig i en så grundläggande fråga som kärlek? Genom att inte möta honom eller henne alls? Nej, det är jag alldeles för envis och nyfiken för och övertygad om att kärlek alltid på nåt sätt är rätt upptäcker jag att gränserna ständigt förflyttar sig. Och utmanar mig.

Galen

Om ni ser en galen kvinna med virkningen i högsta hugg samtidigt som hon dansar till Michael Jackson på alldeles för hög volym i hörlurarna, behöver ni inte bli rädda. Det är bara jag på väg någonstans.

En varmblodigs bekännelser

När hösten är som nu, kylslagen och klar, längtar jag inte bakåt och inte heller framåt. Jag ställer mig på gatan och andas, medan andra drar på sig nya tunga kläder. Själv går jag fortfarande barfota i fjolårets sandaler. De skaver inte längre och bryr sig inte om vad det är för väder. Jag ryser och håret på mina bara armar reser sig rakt upp. Men det är ingen annan som stannar länge nog för att märka att om man bara slappnar av är detta inte samma sak som att frysa. Någon sneglar på mina nakna benslut och jag ler och gör byxorna ännu kortare. Trots allt är jag ju ändå min fars dotter, med varmt tjockt blod som skyddande pansar. Och när allt kommer omkring så är jag ju ändå min fars dotter, som trotsar kylan och den jag möter.

Pillerdrill

Ett litet piller har trillat ner i min kista. Det slank ner och spred sig som ett nystan, utrullat i en kropp som farit illa men som nu stannar upp för att bli något mera stilla. Och världen blir skön och ny och fylld av det som inte sågs, när tankar trängdes och färg var bara ännu en nyans av grå. Och världen blir skön och nästan som förut fast med konturer som gör små, dansande krumelurer.

Moahahahaha

Läger med Unga Örnar fick inleda sommaren och det med besked. Stekhet sol, bad och fler tvestjärtar än jag kunde räkna förgyllde denna vecka av tältliv. I sedvanlig ordning avslutades lägret med spökrunda. Sonen var cool. Nyss fyllda sex år och orädd i det midnattssvarta mörkret. Jag däremot ömsom skrattade och skrek och när sista spöket tog tag i mig och skiljde mig från resten av sällskapet kissade jag faktiskt och helt sanningsenligt på mig. Moahahahaha.

Ljuva åttiotal

Jag är en sucker för åttiotalsmusik. Men är detta verkligen något att skämmas över? Axelvaddarnas årtionde var ju då när allt kändes möjligt. Glamoröst. Pastellfärger, nitar, hockeyfrillor och galet bra musik gjorde allting lite roligare, lite galnare. Hela jag går liksom i dur när jag hör Wham sjunga ”Wake me up before you gogo” , ”Billie Jean" med Micheal Jackson eller "Let’s Dance" med David Bowie. Nej banne mig, jag skäms inte! Det var bättre förr...

Vi tog tuben till dagis idag...

Det finns ingen kärlek i Legoland

Det finns bara äventyr, en massa pirater, skelettgrottor med skatter, legoflygplan, legotåg som åker på riktiga spår bland klipporna, drakar och brandmän som släcker elden på drakarna. Men kärlek, det finns det inte. Synd, jag trodde att jag hittat lösningen på alla mina bekymmer. Legobitar av alla de slag att välja och vraka mellan för att sätta ihop önskvärda egenskaper; en bit mod, en bit diskmaskin, en bit styrka, en bit överseende, en bit tröst, en bit uppfinningsrikedom, en bit entusiasm, en bit trygghet, en bit strapats, en bit vågspel och en bit överseende. Elva sammanfogade legobitar som väljer bara mig. En kärleksmaskin av kött och blod.

Men sånt finns visst inte. I alla fall inte i Legoland.

Länge leve klämdagen!

Försöker att bli upprörd. Över något. Vad som helst faktiskt. Det är så mycket lättare att tycka då. När känslorna vallar och rösten darrar. Men just ikväll känns allting ganska bra. Lugnt och trivsamt och helt ok faktiskt. Inga dammråttor i hörnen. Innehållsrik dag i goda vänners lag. Och så kvällen i stillsam samvaro med sonen som ritar varggropar och tåg av ord.

Slötittar på ”Talang 2009” och blir underligt nog inte ens uppretad över blotta åsynen av Bert Karlsson. Övergår så till ”Berg flyttar in” som tränger sig på hemma hos Runar Sögaard och kan till och med tänka mig att ge gutten syndernas förlåtelse för alla horribla frisyrer han tvingat på oss genom åren.

Vad har hänt? Råkar jag helt enkelt befinna mig rätt i den månatliga cykeln? Eller är det väderkärringen i mig som blivit mindre spänd nu när regnet äntligen lättat på det tryck som byggts upp de senaste dagarna? Jo, kanske. Eller så är det hela resultatet av något så oansenligt som en klämdag. En ynka dag som sammanfogar och töjer ut och ger oväntat andrum mitt i vardagligheten. En liten dag som helt plötsligt möjliggör ett museibesök, en oplanerad fika på stan, en cykeltur utan mål.

Det gäller att finna glädje i det lilla. Ungefär som att bli glatt överraskad av att hitta bortglömda fastklämda småmynt när man dammsuger soffan. Eller att upptäcka att personen före dig för en gångs skull städat tvättstugan efter sig. Eller att inse att imorgon är det bara lördag fast du redan varit ledig i två dagar varav en var i kläm. Gömd dag. Bortglömd.

Länge leve alla dagar! Särskilt de som hamnat lite i kläm.

Om bysthållare, bröst och min lust att jämt gå naken

Vissa dagar låter jag mig provoceras mer än andra. Idag tänker jag kläder och funktion. Jag tänker till exempel bysthållare. Förvisso en praktisk och funktionell uppfinning för stadga och ryggstöd, om de tynger bäraren vill säga. Brösten alltså. För varför annars kapsla in de små (eller stora) liven i ett hölje av stål, nylon och stoppning. För att det är snyggt? Låt duvorna flyga fritt säger jag. Söderut. Rakt ut. Tittut! Låt dem dansa och sväva och landa mjukt. Rörelsefria. Om man vill vill säga. För att man vill. Jag vill. Ha rörelsefrihet.

Jag har dansat mig in i glömskan

Jag har dansat mig in i glömskan
men inte glömt att jag dansat.
En tungsint piruett som blev ett
ljudligt inferno av armar och svett.

Tvåtakt, tretakt, omtakt, intakt
Varm takt upptäckt, svårsläckt, döfräckt.
Jag har dansat mig in i glömskan
men inte glömt hur man dansar.

När du blundar klär jag mig för strid. Jag ser att du fryser och gör dig ett pansartäcke av det du helst vill höra. Du lyssnar noga och graderna stiger dig sakta åt huvudet. Jag matar på med ord som slipar dig sammetslen, utsträckt, försvarslös.

Så har kampen börjat men du har ingen aning, vet inte om att mina bokstäver äter luften du andas. Svag av syrebrist hör du till sist bara dånet av ett blodomlopp som gurglar ont, ont, ont. En gammal melodi utan slut.

Ändå tar det slut här. Du öppnar ögonen och rättar till slipsen. Jag frågar hur jag ser ut men du har redan vänt dig bort. Livrädd. Andfådd. Mörkrädd. När du till slut vågar titta går jag min väg, med garden nere och knogjärn fulla av rost.

Jag saknar

Nästa gång någon frågar mig om meningen med livet (kan i och för sig inte komma ihåg när jag sist fick frågan, om någonsin) så vet jag vad jag ska svara. Meningen med livet är Hilmi. Namnet Hilmi kommer från arabiskan och betyder "min dröm". Just nu är min dröm inte hos mig. För all del, i hjärtat bor han jämt, men kroppsligen befinner han sig söderut, på landet, hos världens bästa mormor och morfar. Jag vet att han har det mycket bra där. Och jag har det ganska mycket bra här. Men ibland är det lite så med avstånd att halsen drar ihop sig som den gör precis nu. Som den gör precis innan man vill till att gråta för att man saknar det bästa som finns. Då är det skönt att veta att man vet vad allt egentligen går ut på. Att meningen med livet är det bästa som finns.

Från A till K

Jag virkar. Det strider mot min otåliga, hetsiga natur. Just nu försöker en sjal bli till. Mönstret är relativt intrikat och garnet trådigt och delar sig lätt på ställen där det inte ska. Ett kort utdrag ur stickbeskrivningen:

Varv 11: 6 lm, 3 dst i 1:a dst X 3 lm, 1 tre-dst omkring nästa lmb, 3 lm, 1 dst i 4:e dst på nästa grupp, 3 dst omkring nästa lmb, 3 lm, 1 tre-dst i den mittersta av de 3 fm, 3 lm, 3 dst omkring nästa lmb, 1 dst i nästa dst.

Varje nytt varv skiljer sig från det föregående och sjalen blir bredare för varje varv som virkas. Det händer att jag upptäcker ett fel som smugit sig in någonstans i föregående varv. Då överlägger jag med mig själv om jag ska försöka klura ut någon smart lösning (det vill säga fuska) så att jag slipper dra upp allt jag hunnit virka efter det att felet uppstått. Det slutar alltid med att jag drar upp allt hela vägen tillbaka till felet och två dagars virkning har snabbt och smärtsamt gått om intet. Men det strider mot min natur att medvetet lämna fel efter mig.

När jag var sju år informerade min lärare under ett kvartsamtal med mig och mina föräldrar om att hon kände sig tämligen bekymrad över min noggrannhet. När de andra barnen i klassen hade kommit till Å, Ä, Ö i skrivstilshäftet kämpade jag fortfarande med K. Inte för att jag hade svårt att förstå hur bokstäverna såg ut eller så, bara det att jag skrev och suddade, skrev och suddade igen. I bästa fall var jag nöjd tredje eller fjärde försöket. I bästa fall. Min lärare övervägde seriöst om hon skulle låta mig gå om en klass men beslutade sig trots allt för att låta mig fortsätta med mina jämnåriga.

Att låta mig gå om hade varit ett väldigt oklokt beslut. Det var ju varken min förmåga eller vilja att lära mig som var ”problemet”. ”Problemet” var att jag själv ville vara nöjd med det jag presterade. Det vill jag fortfarande. Fast jag har lärt mig att inte allt är eller kan vara lika viktigt. Men jag är övertygad om att min noggrannhet har gjort att jag sett och lärt mig saker som jag annars hade missat om jag slarvat mer. Min faiblesse för detaljer har gjort att jag uppskattar det lilla. Detta trots att jag utåt sett är de stora gesternas mästarinna. Därför fortsätter jag att virka. Med små virknålar och krångliga mönster tyglar och utmanar jag mitt vilda humör och min själ får sitt snirkliga, omständliga begär stillat.

Donkey Kong-remake

Efter att med några få centimeters marginal klarat mig ifrån att denna morgon bli slagen till marken av fallande snö från hustak fick jag en idé. En Donkey Kong Nintendo remake. 1983 års orangea hightechmultiscreenversion är grym, fast remaken är minst fem snäpp vassare.

I 2009 års upplaga står apan på taket till ett höghus i downtown Stockholm. Han är en mycket illasinnad och snöskyfflande högerapa vars enda mål och mening är att med komprimerad kram-snös kraft slå stockholmaren till marken. Apan lyssnar varken på rim eller reson och inte heller på bedjande rop från den hotade, vettskrämda folkmassan. Ursinnigt och urskillningslöst (nja, nästan, välklädda högdjur i hatt med stinna plånböcker är fredade) står apan på taket och riktar med vansinnets precision sina skyffeltag mot nedanför förbipasserande.

Då kommer hon! Räddaren i nöden. Vår tids Robin Hood. En rosaskimrande, systerlig fägring i en ondskefull värld. På sin kvast (miljövänlig sådan som går på solrosolja) tar hon scenen i besittning, insvepandes från vänster sida, och skjuter stora hål i de fallande snöklumparna. Hon är stark, stolt och heligt förbannad och försvarar folket på gatan med en glöd så röd och så varm. För varje förintad snöbumling samlar hon poäng och för varje poäng hon tar sinar apans krafter tills han slutligen är helt och hållet besegrad och stadens människor äntligen kan andas ut igen, lyckliga.

Spå i te?

Bevisen radar nu upp sig. I morse när temuggen var urdrucken och jag lyfte den från fatet hade dessa te- och mjölkrester formerat sig på tallriken under. Jag kan alltså, förutom att se framtiden i form av drömmar (se tidigare inlägg), nu också utröna hur dagen ska bli. Glad gubbe=suverän söndag!

Ragnarkulle

Så har man gått och blivit medium på äldre dar. Den som har sett tv-serien med samma namn vet att den handlar om en kvinna vars drömmar på ett eller annat sätt har verklighetsanknytning. Jag är hennes svenska motsvarighet. Helt seriöst. Fast jag drömmer inte om mord och blod och liknande hemskheter. Tack och lov slipper jag vakna kallsvettig och vettskrämd av att i sömnen just bevittnat en brutal trafikolycka som jag vet kommer att ske även på riktigt, förr eller senare. Nej, mina maror är mycket lugnare än så och oftast inga maror alls. Det kan vara allt ifrån vem som ska gifta sig med vem eller vilka som ska bli föräldrar. Vanliga händelser i vanliga människors liv helt enkelt. Inte särskilt spännande, men nog så viktigt för dem det berör.

Vanligtvis har jag inte tagit dessa drömmar på något större allvar, utan lättsamt skakat på axlarna och skyllt allt på slumpen när drömmen återigen visat sig stämma överrens med verkligheten. Fast nu inser jag att det har hänt alltför många gånger för att slumpen ska få fortsätta ta åt sig äran. Mina drömmar prickar nämligen kusligt rätt om saker jag inte ens med de bästa bortförklaringarna i världen kan ha haft minsta aning om. Men så ligger det nog i släkten också. Farmor brukade känna på sig när oanmälda besökare var på ingång och pappa fungerade som nummerpresentatör långt innan LM Ericsson ens kunde föreställa sig denna funktion.

Jag söker förklaringar till dessa fenomen och tänker att säkert är det tattarblodet som rinner och brusar i arvingarna från Ragnarkulles ådror som gör sig påmint...

Sexy

Det blev inte Bryssel för mig den här gången heller. Men jag överlever. Tack vare Micke och hans tanke om den fysiska hälsan. Belgisk choklad till en svältfödd går alltid hem. Frågan är bara om inte svält hade varit att föredra i just detta fall. Mörk choklad, guarana och ingefära i en och samma förpackning. Oj. Det kommer nog liksom inte riktigt att räcka med stickning i tv-soffan för att göra av med energin ikväll...

1983

Rensade bland gamla lådor i helgen. Mitt bland allt skräp låg gamla Donkey Kong-spelet och ropade efter mig. Nu har det fått nya batterier och funkar precis som det gjorde då, 1983.

Nina

Bäst

Empty

Strange thought; as I lie in a bow waiting to explode I move this shell of nothing, full of pretend things.

You make me into only half-circle while I, a curving full-tide, surprise other passers-by.

Strange thought; as you think me ready to have and to hold, I give you me with no real beginning.

Ensemble

Här byggs sekvenser av vokaler, luft och konsonanter. Tonartshöjningar bryter monotonin och crescendon övertygar om sin motsats.

Tystnad!

Letar efter en egen röst. Inte lätt när högljudda stavelser formerar sig som arméer redo för strid, på väg att inta varje por.

När så äntligen ingenting låter någonting hörs ett litet stilla fniss, som ett fyrstruket fiss i väntan på att bubbla över.

Lyssna!

Det är jag som har något att säga.

Tåg

Dessa vintervita ansikten bredvid mig.
Och jag, varm och röd med vackra Nina
i mina lurar:

nu väntar tiden på en kort kyss

Jag formar äppelrunda kinder till ett hoppfullt
leende och så händer det. Vita trötta ansikten ler tillbaka.
Ninas noter vandrar genom mig och synliga
ljudvågor värmer upp en hel vagn av stål när hon sjunger:

när vi möttes då så visste vi att det är
bara du och jag som ler
nu vet vi ingenting men
vill bara flyga in i solens ljus

Vårstädning

I garderoben sparar jag sådant som kan vara bra att ha; skridskor, cykelhjälmar, instruktionsböcker.

I samma trånga utrymme bråkas sådant jag hellre slipper; bröllopsklänningar, fotoalbum, rester av korallrev.

Imorgon blir det storstädning.

Lista på det som ska bort: imperfekt
Lista på det som blir kvar: presens

Kontaktannons

Mamma säger att jag behöver en man i huset.
Som om jag inte skulle vara karl nog för mitt eget hem.
Pyttsan!
Anyone?

Rymdodyssé

Häromdagen tog vi en tur till rymden. Lysande planeter lockade oss och vi såg Jupiter på nära håll. Röd liten Mars och grön giftig Uranus seglade sakta förbi. Venus såg vi längre än längst och innan hon for bakom kröken lärde vi oss att i universum finns inga raka linjer, bara kurvor, oändligheter, viktlöshet.

Vi såg Cassiopeja upp och ner och Orion med sitt svärd och Lilla Björn som slog följe med Draken och Giraffen.

Sen längtade vi tillbaka till Jorden och föll mjukt mot det Stora Blå. Lampan tändes, vi klev ut i snön och tog Gröna Linjen hela vägen hem.

Hjärtat och jag på Alla Hjärtans Dag

Visdom på Alla Hjärtans Dag

Man ska inte
BARA vara
kär.

Man ska
TYCKA OM
den man
gillar.


Hilmi, 5 år

Cerebral parentes

(foster föds
skadad sövs
andas inte
bebis blå
krampar gråter
kämpar låter
larm nålar
säng vrålar
mäter testar
blundar gråter
håller liten
hand i min)

Till mamma

Jag känner mina träd från barndomen, men varje gång jag kommer hem har de förändrats. Gläntan där jag lekte är igenvuxen och snårig och skogsstigen inte lika hemlig. I byn bor få jag känner och gatorna tycks färre. Men ljuset är detsamma och mamma står i dörren med kaffedoft och ropar. Hon ler med öppna armar och jag vill krypa till henne och vara liten och hel igen.

Lemlästning

Just när jag börjat få nytt hopp om mänskligheten och tänker att vi på något sätt kanske trots allt kan greja det här med klimatkrisen och snedfördelning av jordens resurser, så får jag ännu ett bevis på människors ofattbara dumhet. Läser om en tydlig trend inom plastikkirurgin som visar att kvinnor stympar fötterna för att komma i de allra hetaste skomärkena. Fötter görs smalare (hur då? frågar man sig utan att egentligen vilja veta) och stortår lemlästas för att kunna tryckas på plats i sinnessjukt små Louboutin och Choo-skor. Som pricken över i:et fettsugs även vaderna.

Jag häpnar, hisnar och exploderar av ilska. Nämen visst, lägg tid, pengar och resurser på att modifiera, ändra och karva i fullt gångbart människokött, bara för att tillfredställa sjuka böjelser och stimulera bakåtsträvande, utseendefixerad köpkraft. Gör det! Det är ju helt logiskt. Eller?

Så fan heller! Jag svär, dyrt och heligt, att aldrig ALDRIG mer köpa obekväma skor. Med bred läst och låga klackar ska jag dansa bort all världens oroväckande dumhet.

Nya alster

Superceller

Det sägs att kroppen förnyar sig själv vart sjunde år. Efter sju år är alla celler utbytta, kroppsbehåringen ny och fötter och näsa aningen större. Jag har bestämt mig för att svälja denna teori med hull och hår. Passar utmärkt bra i tid och ger mig anledning att börja om på nytt.

Blå haiku

Skalad blick, missat möte,
tanke utan tröst. Säng tom,
svordom, måste förklara!

Kråkor i gammal anteckningsbok

" Sentiment in an apron walking around a kitchen
Table. Moaning and tripping over yesterday's crumbs.
Brown and yellow leftovers from our warlike
Exchange.

Image of us - Catlike encounter.
Image of you leaving - Clothes on.
Image of me staying - Naked.

March 1998"

Favoriter i tossor

Det är officiellt. Jag tar från och med nu och härmed mitt eget hantverkeri på allvar. Favoritfamiljen på bilden ikläder sig av mig egenhändigt gjorda tossor. Customized and perfect!

Tack Ulrica!

Bildminne?

Jag ser allt jag tänker i bilder. Det gör kanske de flesta, mer eller mindre, men jag ser verkligen ALLT jag tänker som snabba stilleben, eller små videoklipp, framför mig. Och eftersom bilderna kommer så mycket fortare än orden hinner formulera sig i mitt huvud tolkar jag då och då bilderna fel. Eller snarare, det händer att jag producerar en helt annan bildtext än vad som är förväntat. Bilderna innebär för mig en direkt känsla som jag sedan försöker översätta. Men känslor översätts individuellt för varje enskild person vilket gör att sättet jag väljer att tolkar känslan i bilden i mitt huvud ofta inte motsvarar hur många andra skulle formulera bildens innehåll.

Ett illustrerande exempel: Vid användandet av ordspråk eller talesätt lär vi oss att rabbla uttryck som vi kommit överrens om betyder en viss sak. Någonting kan till exempel vara ”lätt som en plätt”. Redan där stöter jag på problem. Jag ser ju smeten som blir till något ätbart framför mig och vet att denna mat ska kopplas ihop med något som är enkelt. Men hur var det nu egentligen? Enkelt som en pannkaka? Ja, ni ser själva, det kan ju bli hur fel som helst.

Fram tills helt nyligen trodde jag att detta var sättet på vilket de flesta mänskliga varelsers hjärnor fungerade. Men så stötte jag på en person som sa att han hade stora svårigheter att komma ihåg ansikten. Han påstod att han nästan aldrig glömde ett namn, men att sedan para ihop detta namn med ett ansikte brukade vara mycket svårt. Häpnadsväckande! Hur går DET till?

Min bild av hur vi förstår saker och ting i världen måste alltså målas om. Jag drar första penseldraget NU!

Missunnsam

Min missunnsamhet är som dryg tandvärk. Eller kanske bihåleinflammation. Eller som när en nyckel repar en nylackad motorhuv. När jag vill ha det jag inte kan få vill jag inte att någon annan ska ha det heller. Mycket lågt, jag vet. Men min bekännelse renar mitt samvete och det faktum att jag erkänner gör mig till en bättre människa. Eller? Jag drar ut tanden, tar penicillin mot bihålorna och lackar om bilen. Tror ni det hjälper?

Tråkburk

Måndagar är dokumentärafton på tv. SVT frossar i verklighetsskildringar på löpande band, alla på temat våld i varierande olustighetsgrad. Så jag sätter mitt hopp till TV4 istället och möts av ”Bonde söker fru”. Visst, inga direkta våldsamheter där, fast lite olustigt är det allt ändå. Och för den delen tror jag nog att deltagarna i detta ”verklighetstrogna” program måste använda ett visst mått av självvåld för att så brutalt tvinga sig själva att hitta sitt ”livs kärlek” på vadå, fyra veckor? Och där tog alternativen slut. Ni förstår, ettan, tvåan och fyran är allt jag har i min tjocka gamla dumburk. Jag är en av de få som valt att inte kunna välja.

Så vad går jag då miste om? Well, på måndagar, inte mycket… Kanal5 visar ”Livet på en pinne” om en man som lider av en mystisk hudsjukdom och kallas Trädmannen. TV4+ visar ”Mannen som talar med hundar” och grannkanalen TV4 Fakta den besläktade höjdaren ”Fyrbenta snutar”. Jag är i och för sig LITE frustrerad över att inte kunna njuta av ”Teknikens värld - allt om bilen” på TV8, men lär mig sakta att leva med denna oerhörda förlust.

Jag undrar ändå stilla, varför just måndagar? Är det inte tillräckligt straff att helgen och vilan är till ända? Räcker det inte med att jobb-mejlen är tjock med sådant som egentligen skulle vara klart senast förra fredagen? Och så kan man inte ens få se ett GAMMALT avsnitt av ”House” på tv när man kommer hem om kvällen! Jag vill absolut inte verka gnällig, men det är ju så man känner för att SLÅ NÅGON!!!