När du blundar klär jag mig för strid. Jag ser att du fryser och gör dig ett pansartäcke av det du helst vill höra. Du lyssnar noga och graderna stiger dig sakta åt huvudet. Jag matar på med ord som slipar dig sammetslen, utsträckt, försvarslös.
Så har kampen börjat men du har ingen aning, vet inte om att mina bokstäver äter luften du andas. Svag av syrebrist hör du till sist bara dånet av ett blodomlopp som gurglar ont, ont, ont. En gammal melodi utan slut.
Ändå tar det slut här. Du öppnar ögonen och rättar till slipsen. Jag frågar hur jag ser ut men du har redan vänt dig bort. Livrädd. Andfådd. Mörkrädd. När du till slut vågar titta går jag min väg, med garden nere och knogjärn fulla av rost.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar