En varmblodigs bekännelser

När hösten är som nu, kylslagen och klar, längtar jag inte bakåt och inte heller framåt. Jag ställer mig på gatan och andas, medan andra drar på sig nya tunga kläder. Själv går jag fortfarande barfota i fjolårets sandaler. De skaver inte längre och bryr sig inte om vad det är för väder. Jag ryser och håret på mina bara armar reser sig rakt upp. Men det är ingen annan som stannar länge nog för att märka att om man bara slappnar av är detta inte samma sak som att frysa. Någon sneglar på mina nakna benslut och jag ler och gör byxorna ännu kortare. Trots allt är jag ju ändå min fars dotter, med varmt tjockt blod som skyddande pansar. Och när allt kommer omkring så är jag ju ändå min fars dotter, som trotsar kylan och den jag möter.