Kärlek på olika sätt

Kyrkovalsdagen till ära lät jag mig sugas in i en evighetsdiskussion om kärlek, relationer och vad som är rätt och fel. Vid just det här tillfället handlade samtalet om islam och polygami. Runtom i världen finns det fortfarande länder i vilka flergifte är tillåtet och tillämpas av delar av befolkningen. Seden gäller självfallet endast män som får gifta sig med flera kvinnor samtidigt och enligt koranen måste mannen älska och sörja för alla sina fruar i lika stora mått.

Under diskussionens gång påpekade min muslimske vän att på samma sätt som han respekterar och följer de regler och lagar som finns i Sverige borde också jag respektera hur det fungerar i hans hemland. Vidare berättade han upprört att detta är mycket gamla traditioner som efterföljs och därför inte heller bör ifrågasättas. ”Min pappa har gjort det, min farfar har gjort det och om jag fortfarande levde i mitt land skulle även jag ha flera fruar”, följde hans resonemang.

Vid det här laget var jag av uppenbara skäl något agiterad. Här satt jag mitt emot en person som jag tycker om, en bra människa helt enkelt. Hur kan han då ha fått det hela så om bakfoten? Och varför skulle jag inte ifrågasätta en urmodig tradition som har till syfte att erbjuda män en laglig möjlighet att upprätta egna privata harem? Jag är helt för varje individs rättighet att få älska på sitt sätt, men förutsättningen måste vara att det inte får handlar om makt och kontroll. Inte heller får det inkräkta på berörda partners möjlighet att utöva samma rätt. För vad det egentligen handlar om är en människas värde ställd mot en annans. I det här fallet mannens mot kvinnans. Varför skulle könet helt godtyckligt vara en avgörande faktor? Och som om han erbjöd ett svar på denna fråga sa min vän då rakt och enkelt: ”Mannen först och bakom honom alltid kvinnan”.

Torr i munnen och med adrenalinstinna ådror försökte jag således på ett behärskat sätt få honom att förstå det befängda i hans inställning. Med en vädjande falsettröst bad jag honom att snälla, snälla tänka tvärtom. Att tänka vilken situation han skulle hamna i om det var kvinnan som bedrev harem och han var en av fyra som skulle leva för att tillfredsställa henne och enbart henne. Fast i hans värld är detta scenario inte ens tänkbart i den vildaste fantasin. I hans värld står mannen alltid främst och bakom sig har han en eller flera kvinnor som finns till för honom och bara honom.

Gamla, ingrodda traditioner är alltså inget man ruckar på i första, andra eller tredje taget. Hur svårt och irriterande det än är försöker jag inse detta. Mest för att mota lusten att slåss som väller upp i mig. Nu vet ju jag såväl som ni att våld inte är lösningen, men vad är då lösningen? Hur möter jag en människa som tycker så olikt mig i en så grundläggande fråga som kärlek? Genom att inte möta honom eller henne alls? Nej, det är jag alldeles för envis och nyfiken för och övertygad om att kärlek alltid på nåt sätt är rätt upptäcker jag att gränserna ständigt förflyttar sig. Och utmanar mig.