Länge leve klämdagen!

Försöker att bli upprörd. Över något. Vad som helst faktiskt. Det är så mycket lättare att tycka då. När känslorna vallar och rösten darrar. Men just ikväll känns allting ganska bra. Lugnt och trivsamt och helt ok faktiskt. Inga dammråttor i hörnen. Innehållsrik dag i goda vänners lag. Och så kvällen i stillsam samvaro med sonen som ritar varggropar och tåg av ord.

Slötittar på ”Talang 2009” och blir underligt nog inte ens uppretad över blotta åsynen av Bert Karlsson. Övergår så till ”Berg flyttar in” som tränger sig på hemma hos Runar Sögaard och kan till och med tänka mig att ge gutten syndernas förlåtelse för alla horribla frisyrer han tvingat på oss genom åren.

Vad har hänt? Råkar jag helt enkelt befinna mig rätt i den månatliga cykeln? Eller är det väderkärringen i mig som blivit mindre spänd nu när regnet äntligen lättat på det tryck som byggts upp de senaste dagarna? Jo, kanske. Eller så är det hela resultatet av något så oansenligt som en klämdag. En ynka dag som sammanfogar och töjer ut och ger oväntat andrum mitt i vardagligheten. En liten dag som helt plötsligt möjliggör ett museibesök, en oplanerad fika på stan, en cykeltur utan mål.

Det gäller att finna glädje i det lilla. Ungefär som att bli glatt överraskad av att hitta bortglömda fastklämda småmynt när man dammsuger soffan. Eller att upptäcka att personen före dig för en gångs skull städat tvättstugan efter sig. Eller att inse att imorgon är det bara lördag fast du redan varit ledig i två dagar varav en var i kläm. Gömd dag. Bortglömd.

Länge leve alla dagar! Särskilt de som hamnat lite i kläm.