Jag känner mina träd från barndomen, men varje gång jag kommer hem har de förändrats. Gläntan där jag lekte är igenvuxen och snårig och skogsstigen inte lika hemlig. I byn bor få jag känner och gatorna tycks färre. Men ljuset är detsamma och mamma står i dörren med kaffedoft och ropar. Hon ler med öppna armar och jag vill krypa till henne och vara liten och hel igen.
Låter väldigt mysigt...
SvaraRaderaJag har utmanat dig!
SvaraRaderajamen hallå
SvaraRaderahär försöker man va lite ung och försöka besöka en blogg... det går sådär tycker jag!
btw har jag ingen aning om vad detta hamnar...roflmao
/Bror