Ragnarkulle

Så har man gått och blivit medium på äldre dar. Den som har sett tv-serien med samma namn vet att den handlar om en kvinna vars drömmar på ett eller annat sätt har verklighetsanknytning. Jag är hennes svenska motsvarighet. Helt seriöst. Fast jag drömmer inte om mord och blod och liknande hemskheter. Tack och lov slipper jag vakna kallsvettig och vettskrämd av att i sömnen just bevittnat en brutal trafikolycka som jag vet kommer att ske även på riktigt, förr eller senare. Nej, mina maror är mycket lugnare än så och oftast inga maror alls. Det kan vara allt ifrån vem som ska gifta sig med vem eller vilka som ska bli föräldrar. Vanliga händelser i vanliga människors liv helt enkelt. Inte särskilt spännande, men nog så viktigt för dem det berör.

Vanligtvis har jag inte tagit dessa drömmar på något större allvar, utan lättsamt skakat på axlarna och skyllt allt på slumpen när drömmen återigen visat sig stämma överrens med verkligheten. Fast nu inser jag att det har hänt alltför många gånger för att slumpen ska få fortsätta ta åt sig äran. Mina drömmar prickar nämligen kusligt rätt om saker jag inte ens med de bästa bortförklaringarna i världen kan ha haft minsta aning om. Men så ligger det nog i släkten också. Farmor brukade känna på sig när oanmälda besökare var på ingång och pappa fungerade som nummerpresentatör långt innan LM Ericsson ens kunde föreställa sig denna funktion.

Jag söker förklaringar till dessa fenomen och tänker att säkert är det tattarblodet som rinner och brusar i arvingarna från Ragnarkulles ådror som gör sig påmint...