Från A till K

Jag virkar. Det strider mot min otåliga, hetsiga natur. Just nu försöker en sjal bli till. Mönstret är relativt intrikat och garnet trådigt och delar sig lätt på ställen där det inte ska. Ett kort utdrag ur stickbeskrivningen:

Varv 11: 6 lm, 3 dst i 1:a dst X 3 lm, 1 tre-dst omkring nästa lmb, 3 lm, 1 dst i 4:e dst på nästa grupp, 3 dst omkring nästa lmb, 3 lm, 1 tre-dst i den mittersta av de 3 fm, 3 lm, 3 dst omkring nästa lmb, 1 dst i nästa dst.

Varje nytt varv skiljer sig från det föregående och sjalen blir bredare för varje varv som virkas. Det händer att jag upptäcker ett fel som smugit sig in någonstans i föregående varv. Då överlägger jag med mig själv om jag ska försöka klura ut någon smart lösning (det vill säga fuska) så att jag slipper dra upp allt jag hunnit virka efter det att felet uppstått. Det slutar alltid med att jag drar upp allt hela vägen tillbaka till felet och två dagars virkning har snabbt och smärtsamt gått om intet. Men det strider mot min natur att medvetet lämna fel efter mig.

När jag var sju år informerade min lärare under ett kvartsamtal med mig och mina föräldrar om att hon kände sig tämligen bekymrad över min noggrannhet. När de andra barnen i klassen hade kommit till Å, Ä, Ö i skrivstilshäftet kämpade jag fortfarande med K. Inte för att jag hade svårt att förstå hur bokstäverna såg ut eller så, bara det att jag skrev och suddade, skrev och suddade igen. I bästa fall var jag nöjd tredje eller fjärde försöket. I bästa fall. Min lärare övervägde seriöst om hon skulle låta mig gå om en klass men beslutade sig trots allt för att låta mig fortsätta med mina jämnåriga.

Att låta mig gå om hade varit ett väldigt oklokt beslut. Det var ju varken min förmåga eller vilja att lära mig som var ”problemet”. ”Problemet” var att jag själv ville vara nöjd med det jag presterade. Det vill jag fortfarande. Fast jag har lärt mig att inte allt är eller kan vara lika viktigt. Men jag är övertygad om att min noggrannhet har gjort att jag sett och lärt mig saker som jag annars hade missat om jag slarvat mer. Min faiblesse för detaljer har gjort att jag uppskattar det lilla. Detta trots att jag utåt sett är de stora gesternas mästarinna. Därför fortsätter jag att virka. Med små virknålar och krångliga mönster tyglar och utmanar jag mitt vilda humör och min själ får sitt snirkliga, omständliga begär stillat.