Svart är också en färg

"Ja mamma, jag skaaa färglägga" säger sonen och tar fram den svartaste tuschpennan han vet. Nåväl, tänker mamman, svart är ju också en färg. Till skillnad från vitt. Vitt finns inte säger de som vet. Och ändå är allt som syns när jag tittar ut genom fönstret vidder och åter vidder av vit, vit snö. Å andra sidan, vitt kanske bara är ett annat ord för gud.

Den där Staffan

Jo, så var det ju det där med lucia. Sonen övar sånger så smått och serverar ny version av gammal slagdänga till morgonkaffet: "Staffan var en stalledräng som föddes utan hjärna. Han byggde sig en rymdraket och kissa på en stjärna..."

Till och med jag

Fryser. Ja, till och med jag fryser. Allt det varma blodet som pumpar räcker inte till. Till och med jag köper skor som hör vintern till. Riktiga vinterskor. Med Vibram-sula som ger stadigt grepp i snömodden. Men jag gillar det. Och än så länge längtar jag inte till våren.

Alla är så himla "vänner" och "kära du" med varandra. Själv känner jag ingen.

Äsch, skojar bara.

Hänga tavlor

Någon tavelhängningsexpert där ute i regnrusket som vill komma förbi hemma hos mig ikväll? Jag är händig och klarar det mesta själv, men att måtta tavlor och samtidigt stå fem meter bort övergår även min kapacitet. Om du sedan har lust att avsluta uppdraget med en massage av mina oohhh så ensamma axlar just innan vi kör en runda alfapet så garanterar jag himmelsk färd när du dör.

Gubbängen by night

Gav mig ut i mörkret för att utmana det med kamera och stativ.

Runt allahelgona visar hon sig. Hondjävulen. I gott sällskap förstås.

Du sa ju att du skulle ringa, så nu har jag telefonen med mig överallt...

Fåret Dolly

Sonen har just insett mammans fysiska begränsningar med att bistert utbrista: "mamma, du borde klona dig. Då kan en av dig gå och handla samtidigt som den andra lagar mat. Och ingen av er behöver bli stressad."

Radioaktiv

Jag sa till gud att ritningarna för min skapelse tycks felaktiga. Uppseendeväckande ting som känslor ska ju gömmas inuti den arga lilla människan och inte på utsidan likt ilsken radioaktiv strålning.

Var kommer dom ifrån?

Bananflugor. Ruvar dessa kryp möjligen på lösningen till gåtan hur liv i begynnelsen uppstod här på jorden? Sprungna ur intet? Ur tunna luften? Ur en banan?

Oral simultanförmåga

Så praktiskt det skulle vara om vänstra mungipan fungerade oberoende av den högra så att det gick att prata åt två håll samtidigt för att matcha det faktum att man är utrustad med två öron. Kanske en kurs i strupsång skulle göra tricket...

Allt jag vill ha

Allt jag vill ha är en kärlek som inte suger musten ur mig.
Och som varar.
Tror jag.

Tillbaka

På jobbet igen efter semester och försöker ta en eller två saker i taget.

Syre in, koldioxid ut; Mejl till förbannelse.

Syre in, koldioxid ut; Möten till förbannelse.

Syre in, koldioxid ut; Behöver en personlig assistent, en almanacka i A3-format så att allt får plats samt och en lustgastub i extra large.

En väldigt bra anledning

Jag sitter och smyglyssnar på sonen i rummet intill som förklarar för kompisen ett och annat om kärlek. "Du förstår", säger han allvarligt, "utan kärlek kan man inte leva. Det är därför jag älskar min mamma."

Miljövänlig

Jag är en osedvanligt händig och ilsken liten människa. Jag ber ogärna om hjälp och borrar istället upp min egen hylla, målar bäst mina egna köksluckor, syr helst mina egna kläder. Och jag gör det alltid med en gnutta ilska. Att vara lagom arg ger mig den perfekta sparken i rumpan som således börjar vibrera och sprida energi vidare ut i resten av kroppen. Och vips - ett par byxor, en bokhylla på plats, ny färg i köket. Ilskan har blivit återanvänd.

Spökjakt

Tiden flyger när man letar. Jag letar minnen från förr; En labyrint som vuxit igen, ett älgtorn med murkna trappsteg, ett hus där ingen längre bor. Jag är äldre och märkligt nog är de platser jag besöker någon annans. Lyckan i skogen är svårtillgänglig och snår och gammalt bråte har tagit över. Stigen och de mossbelagda stenarna ligger inte i samma ordning som jag kommer ihåg dem. Platserna är desamma men jag är en annan och det slår mig att allt som jag egentligen äger är de bilder du aldrig får se.

Sommar

Jag går inte längre i dina fotspår. De har suddats ut av regnet som föll i fjol. En långsam kort novell som kommit till vägs ände. Början som nått sitt slut. Nästan. För jag vet att du snart kommer hem igen, klampandes in i farstun med regnblöta skor, utan inbjudan. Och nästa historia tar sin början, på samma tema som förut men med vissa variationer. Som ett evigt partitur där orkestern sitter fast i sitt dike och inte riktigt kan komma loss och aldrig kan gå vidare. Varken uppåt eller utåt. Fastklistrade vid en efterapning av de fantasier och det liv de så gärna vill vara en del av.

Men jag går inte längre i dina fotspår. Åtminstone inte just nu. Sommaren stannar kvar ännu en liten stund.

Taxi

Jag är matt, hes och skräckslagen efter nattlig färd med kvinnlig taxichaufför av pakistansk härkomst som utan att blinka säger sig ska rösta på SD i nästkommande val. Skälet? Jo, att SD påstår att det viktigaste är att strama upp regler för socialbidragstagare, i synnerhet de med icke svensk härkomst. Hon (taxichauffören, med pakistanska föräldrar men född och uppvuxen i Svea rike), tycker att det är för "jäkligt" att dessa "icke-svenskar kommer hit och lever på socialbidrag vilket gör att vi som arbetar och betalar skatt inte alls kan utnyttja dessa förmåner om vi så skulle behöva."

Jag undrar förbluffat hur en till synes intelligent kvinna kan ha fattat så fel och väser mellan sammanbitna tänder och med ögon på väg ut ur sina hålorna att SD:s enda egentliga syfte är söndring genom hat. Hat, hat, hat och åter hat. Jag säger henne att mitt socialistiska hjärta helt uppriktigt skiter i om hon röstar blått eller rött, så länge hon inte lockas av SD:s billiga och felvridna propaganda. "Rösta på exakt vad fan du vill", säger jag, "så länge du inte röstar på dem. För h-vete, rösta aldrig på dem."

Jag hoppas till gud att hon lyssnar. Att hon väljer att förstå vad jag menar. Så att drömmarna i natt (ja åtmistone den lilla stund som är kvar av natten) inte måste handla om släta, bruna skjortor på vardagliga små människor som slutat tänka på mänskligheten som en sammanhängande enhet, i färd att gasa dem som inte passar in? Redo att arkebusera den som kanske ber för sitt liv och sin redan rättfärdiga existens...

Trådlös

Alldeles innan du for började jag längta. Långt innan du reste var du saknad. Ibland sladdar och smuts och eländiga saker står jag nu rådvill och trådlös och hittar inte fram och än mindre ut.

Var är du?
Saknar du?
Lever du?

Jag ropar ju de starkaste orden jag vet...

Avlopp

Inledde morgonen med avloppsrensning i badrummet. Helt klart den värsta sysselsättningen näst efter krigföring. Därför funderar jag nu på att skaffa ny frisyr. Som till exempel helrakad. Fast med tanke på mängden hår som återfanns i duschbrunn samt handfatsrör så är jag lite förbryllad över det faktum att jag faktisk har nåt hår kvar överhuvudtaget.

Någonstans.

Tretaktsvals

Försov mig idag och vaknade till ljudet av ingen klocka alls med blodsprängda ögon och halvtorr hals. Sömnig och yr blev tiden väldigt dyr när stela ben sprang runt i nån slags tretaktsvals.

Superwoman

En helt vanlig vardagskväll efter jobbet och jag är, trots förkylning, ett under av effektivitet; Lagat mat och ätit den. Diskat. Duschat barn och nattat det. Putsat fönster, dammtorkat och svabbat alla golv - precis i den ordningen och precis som mamma lärde mig. Hade du varit här hade jag dessutom lätt klått dig på ett parti Alfapet.

Mvh,
Superwoman

Bollar

Vad gör man med ett huvud som kryllar av projekt som alla vill bli av och som inget vill bli sist? Prioriterar, svarade Tingeling, som om det skulle vara den enklaste saken i världen. Speciellt när listorna i mitt huvud är oändliga och inte alls skrivna rakt upp och ner. Inte som en inköpslista inför Konsum-besöket där sånt som mjölk, bröd och ägg lätt kommer före sånt som choklad, chips och korsordstidningen. Nä, innanför min panna ser det mera ut som en sån där spiral man tänder ute varma sommarkvällar för att hålla myggen borta. Det går runt, runt, runt och ja, faktum är nog allt att det brinner lite också. Så det blir väl till att fortsätta jonglera.

Hepp!

X2000

Så jag sätter mig tillrätta och gör en inventering av alla mina ärr. De ser ut att läka bra. För det mesta. Några kliar lite. Nyläkta. Men det som inte dödar härdar har jag hört och mitt hjärta det fortsätter att slå fort och starkt. Som ljudet av ett SJ-tåg på en bra dag.

Jag har tappat tråden och glömt vad det hela går ut på. Det är inte svårt att gå vilse då, fast mina steg är så väldigt små.

Kalkon

Gossen säger att "det är osmart att sova på en kalkon som står på en stubbe. Dels är det obekvämt och så vet man inte var man är när man vaknar." Mamman hoppas att denna outgrundliga källa till alternativ visdom aldrig sinar.

Tidigt

Kom hem så sent att det var tidigt på morgonen. Promenerade sista lilla biten från tåget genom kvarteret med galna, gryningsstinna fåglar som sällskap. Just där och då var livet helt och enkelt och underbart. Nattens vilda dansande hade gjort mig yr och så väldigt, väldigt glad!

En helt vanlig tjej

Idag avhandlades temat supermodeller kring frukostflingorna. Som vanligt fiskade mamman efter beröm och uppmärksamhet och frågade sexåringen ledande om han tyckte att hon såg ut som en supermodell. Allvarligt tittade sonen då upp från flingorna på den förväntansfulla modern och sa "Nej mamma, du ser ju ut som en helt vanlig tjej. Supermodeller är såna där tuffa tjejer med tuppkam och svarta tajta kläder och nitar. Men jag älskar dig ändå."

Testamente

Jag bestämmer mig för att hålla sinnet öppet när två propra mormonmissionärer söker upp mig på stan. Perverst nog blir jag nästan upprymd av det faktum att de vill omvända mig och ta upp mig i deras gemenskap. Detta trots att jag leende försöker förklara att jag aldrig ens kommer att överväga tanken.

Vi pratar länge och stort om Gud, som de kallar ”han” och jag kallar ”allt”. De frågar om jag redan vet att det finns en idag levande profet, en enda levande och av Gud utvald profet. Jag frågar hur de kan vara så säkra. Svaret kommer genast och självklart att de båda bett Gud om vägledning och att Gud uppenbarat sanningen för dem. Likt Gud är givetvis även profeten en ”han” och när jag kontrar med att fråga om någon av de tidigare profeterna någonsin varit kvinna blir svaret föga överraskande ”nej”. ”Varför inte?”, frågar jag men blir utan svar för varken Gud eller missionärerna kan ge mig vägledning. ”Hursomhelst” säger jag som om dessa unga män för en sekund skulle vara mottagliga för mina åsikter och idéer, ”vi är ju alla profeter och Gud den kärlek vi känner till varandra”. Männen ler stelt och räcker mig den senaste utgåvan av Mormons Bok. Jag bör läsa den säger de, för den är sanningen. Jag tackar för gåvan och låter mig fascineras av deras oändliga övertygelse som gör dem till sådana rara små soldater i en helig armé. Bepansrade med det farligaste av allt. Förmågan att inte tänka själva

Dagar

Dessa märkliga dagar som förvirrar och förvandlar och man vrider sig och skakar för att tyngden ska falla. Men det hårda som gör ont blir högljutt tungt och ljudet av det onda gör luften liksom tunn.

Ändå så märks det att något stämmer. En skiftning från grått när allting händer. Ett ohugget block som väntar att ta form. Igen och om igen.

Musik

Varje morgon dränker jag mig själv i musik.
Bara en stund för att slippa höra mig själv andas.
Och ett litet tag finns bara ljudet av allt och ingenting.

Vill du bli min fru?

Sonens reflektioner vid dagens samtal om kärlek: "Mamma, man kan älska så att man blir arg." "Arg?", frågar mamman oförstående. "Ja, arg för att man älskar så mycket att man till slut måste fråga 'Vill du bli min fru?'"

Rostfritt

"I steel love you", stod det i ett sms på telefonen idag. Och med det konstaterar jag leende att kärleken trots allt är rostfri.

Tandlossning

I takt med att snön började smälta bort tappade så älsklingen sin första tand. Tråkigt nog har vi inte kunnat hitta den. Förmodligen för att den svaldes någonstans mitt under judo-träningen. Sån tur då att det finns så många kvar att tappa. Så att tandfen får fler chanser att besöka oss om natten.

Baksidan är ofta vackrast

Baksidan är ofta vackrast. Kanske för att man måste anstränga sig det där lilla extra för att se den. På baksidan av mitt hus har jag kunnat iaktta en rådjursfamilj hela vintern. De har kämpat sig igenom denna långa kalla årstid för att kunna möta våren som överlevare. Tillsammans. Det är ganska vackert tycker jag.

Globen

Vi ser ganska lugna ut. Men skenet bedrar. Pappa sa att när man väl kommer över 20 meters höjd så avtar känslan av "fan va högt det är". Men jag tror att när man hänger på utsidan av ett sfäriskt monster till byggnad så gäller inte den teorin. Åtminstone inte för mig. Efter denna bild togs lade jag mig nämligen platt på golvet. Och försökte andas. Turisterna från Japan bredvid såg på mig förvånat. Det bjöd jag på. Lätt.

Jag tänker i svartvitt men drömmer i färg.
Vist eller inte älskar jag det svåra och blir livrädd för det enkla.
Men när jag blundar ler jag åt fågelvägen och vänder det nattsvarta ryggen.

Finnes: Kvinna På Gränsen Till Nervsammanbrott. Sökes: En Ny Världsordning.

Dagens brev

Hej Panda-föräldrar, lärare, skolsköterska och rektor på Gubbängsskolan!

Idag rann min bägare (som varit nära att skvalpa över ett tag nu) över. Jag har förstått under en ganska lång tid att min son, som på det hela taget trivs ganska bra i skolan, ändå återkommande upplever situationer under sin skoldag som kan vara obehagliga och ofta till och med hotfulla. Att barn i den här åldern försöker hitta sin roll i sociala sammanhang är självfallet inte konstigt och gruppdynamiker förändras ideligen. Den som var bästa kompis igår är kanske inte det imorgon och så vidare. Men att komma till skolan med känslan av att vara utvald, och då menar jag inte utvald i någon positiv bemärkelse, är något som måste motarbetas.

För mig är det självklart att man i skolmiljön ska främja noll-tolerans mot kränkningar, såväl fysiska som psykiska. Det ska inte vara ok att få höra att man är "äcklig" eller behöva känna att man måste "köpa" sina kompisar med leksaker för att få vara med i leken. Det ska till exempel inte heller vara ok att känna sig orolig för att vistas på klätterställningar på skolgården för att det finns de som gjort det till en sport att knuffas och puttas på utsatta platser.

Många samtal som jag för med mitt barn handlar om hur viktigt det är att vara en bra kompis, men jag har också varit noggrann med att påpeka att respekt måste vara ömsesidig. Alltså, man ska försöka behandla andra såsom man själv vill bli behandlad, men inte tåla vad som helst utan veta sitt eget värde. Idag fick jag dock väldigt svårt att motivera nämnda resonemang, för mig själv och för mitt barn. Idag fick jag nämligen berättat för mig hur han blivit fasthållen av några av de lite större barnen (1:e och 2:e-klassare) på skolgården och därtill slagen och knuffad av dessa barn. Detta skedde förstås medvetet utom synhåll för skolans personal. Och gangster-fasonerna slutar inte där, utan historien förtäljer vidare hur sonen upplever denna händelse som en direkt följd av det faktum att det finns ett fåtal barn i hans egen klass som med hans ord "inte tycker om honom" och därför uppmanat sina äldre kompisar i 1:an och 2:an att gå på just honom. Att välja ut honom.

Jag är övertygad om att vi alla tycker våra egna barn är underbara och fantastiska, vart och ett på sitt speciella sätt. Det vill jag att vi fortsätter tycka. Men då kan vi inte blunda för det faktum att barn är också människor och som sådana kan de vara grymma och kan ibland glömma att tänka på följderna av sitt handlande. Jag tänker inte blunda längre och vill därför föra upp denna fråga som en punkt på kommande klassmöte nu på tisdag.

Eftersom detta är en fråga som jag anser berör skolan i sin helhet har detta mejl även skickats till rektorn, skolsköterskan samt kuratorn, vilka jag hoppas inser allvaret och funderar över hur vi bäst går till väga för att göra Gubbängsskolan till en skola där alla barn känner sig lika välkomna.

Potäter, potater

Förlustade mig en sväng bland Åhléns sminkhyllor på lunchen. Trodde jag betalade för en "I Love Myself" att ha på läpparna. Istället visade det sig att jag av misstag fått med mig "Damn, I'm hot!".

Äsch - potäter, potater...

Helgerna är så himla korta nu för tiden att jag inte hinner vila upp mig ordentligt. Först måste man väl ändå roa av sig lite? Och sånt kan ta tid.

Apelsin

Stockholms stadsbibliotek gör mig glad. Till skillnad från sådant som gör mig, ska vi säga, mindre glad. Gunnar Asplund ritade ett runt och fyrkantigt och vackert funktionellt hus. Ett hus av guld att titta på och lära sig i. Just denna dag, när jag råkade gå förbi, sken solen. Efter ett långt, kallt vintermörker chockade vädergudarna mina hornhinnor med så mycket ljus att till och med morgonens dagliga vitamin-shot kändes överflödig. Som om Asplunds bibliotek blev till en stor C-vitaminrik apelsin att kliva rakt in i och ta sig en saftig klyfta av.

Insha'Allah

Monsterräkningarna betalda och nya tyger inköpta (fast i omvänd ordning, det vill säga innan räkningarna lagts ihop och grävt detta mörka, avgrundslika hål i kontot). Nu ska symaskinen dammsugas och oljas in. Sen blir det syverkstad=blod, svett och tårar och kanske något att sätta på kroppen. Insha'Allah.

Kom hem!

Jag trodde att en barnfri vecka skulle resultera i energi i överflöd och ett skinande rent hem. Men trött och seg vadar jag nu runt bland dammråttor, garnnystan, tyger, symaskiner, tidningar, böcker och sladdar. Hilmi kom hem, jag behöver dig!

I hissen finns det ingen som ser mig

Lyckligt lottad

Att vara lyckligt lottad men sällan nöjd är dumt. Ändå tror jag ofta att gräset är grönare hos grannen och att allt det roliga händer någon annanstans. Jag provar med att dra i handbromsen och tänker efter före och inser plötsligt att det jag länge längtat efter egentligen inte alls är viktigt. Mitt liv händer här och nu och hela tiden och det är på tiden att jag börjar ansa den egna gräsmattan.

Jag längtar bort men hem och gärna långt härifrån – Part II

Ballerinan trampar runt i sin vita sarkofag. Endast 3x3 meter stor och ändå går hon vilse. Allt det vita förvillar och förvirrar. Frost frasar kring hennes bleka vinterfötter och istappar i ögonvrårna förblindar. Men piruetterna går bra såhär års. Ishala och snabba. En slinker hon hit och en slinker hon dit. Precis som prästens lilla kråka. Och visst vill hon ut och åka. Långt, långt bort härifrån.

Porträtt vid köksbordet

Sonen kände sig konstnärlig i helgen och ville måla ett porträtt av mig. Med mycket säker hand och målmedveten min skapade han detta lilla verk. Mest fascineras jag av proportionerna. Det lilla, spetsiga huvudet. De breda, kraftfulla axlarna. Även de väl återgivna skiftningarna i hudens toner är anmärkningsvärda. Och ingenting är vad det ser ut att vara. Jag sitter vid köksbordet och löser korsord. Med kläder på. Faktiskt.

Jag längtar bort men hem och gärna långt härifrån.

Val

Jag låter mig väljas istället för att själv vara den som väljer.
Mest för att jag inte vågar välja det jag helst vill ha.

Time is a state of mind

Sunday morning and I take a plane to Spain and when I come back again age makes no difference.

I travel on my back to China to meet the same people that I left behind. Still smiling they make me even warmer than before.

I go up north where snow owns the world and I know the linings of an iceberg as well as the inside of my own pocket.

Ageless.

Sorrowless.

Spaceless.

36 år och oskuld

Rörde på mina lurviga idag igen. Har redan glömt vad rytmen kallas men man skulle visst tänka sig själv som en ung kvinna som visas upp för männen i byn. Huvudet smyckas med långa tofsar och ju längre tofsar desto längre har man lyckats hålla sin oskuld intakt. Det vill säga 14 år och oskuld = relativt oansenliga tofsar, typ axellängd. 22 år och oskuld = låååånga tofsar, någonstans vid midjan. Alltså borde mina tofsar nå ända ner till fötterna...

Mellan hjärta och hjärna

Min dans är en skakning på nedre däck.
En inombordslig bävning som letar sig uppåt och utåt.
Som en tanke som föds och tar fart och förökas,
och blir till en batalj mellan muskler, sinne och intellekt.
Likt en motorisk fjärrstyrning av rytmiska impulser,
balanserar den mellan hjärta och hjärna.

En kopp kaffe med mycket mjölk

Ballerinan blir glad för småsaker; ett generöst garnnystan, en kopp kaffe med mycket mjölk, mamma i telefonen, värmen under täcket kalla kvällar, sittplats på morgontåget. Och så kan hon konsten att ilskna till för nästan ingenting; onödigt knappljud på mobiltelefoner, obeslutsamhet, stillastående folksamlingar, snirkliga svar, stopp i avloppet.

Ibland känns det liksom som om...

Mean

For obvious reasons this is not my finest moment. Mean-faced and soar-throated I am daunted by the way I will never lay my hands on you. Again. But when all is said and done there is no comfort in holding on. Solace lies in letting go. And when all has passed I will be cleansed and good as new and you no longer by my side. Gone.

Fenomenal fillimpa

2 limpor (2,5 timma)
Ugn 175 grader

5 dl vetemjöl
3 dl grahamsmjöl
4 dl rågsikt
2 1/2 dl rågkross
1 dl vetekli
1/2 dl vetegroddar
1 tsk salt
4 tsk bikarbonat
1/2 dl solroskärnor/krossade hasselnötter
1 dl russin
1 liter filmjölk
2 dl mörk sirap
smör och rågkross att ha i botten på formarna

Blanda alla torra ingredienser. Tillsätt filen och sirapen. Rör till en klibbig smet. Smöra två stycken enochenhalvlitersformar. Grädda i nedre delen av ugnen i cirka två timmar. Ät!