Från A till K

Jag virkar. Det strider mot min otåliga, hetsiga natur. Just nu försöker en sjal bli till. Mönstret är relativt intrikat och garnet trådigt och delar sig lätt på ställen där det inte ska. Ett kort utdrag ur stickbeskrivningen:

Varv 11: 6 lm, 3 dst i 1:a dst X 3 lm, 1 tre-dst omkring nästa lmb, 3 lm, 1 dst i 4:e dst på nästa grupp, 3 dst omkring nästa lmb, 3 lm, 1 tre-dst i den mittersta av de 3 fm, 3 lm, 3 dst omkring nästa lmb, 1 dst i nästa dst.

Varje nytt varv skiljer sig från det föregående och sjalen blir bredare för varje varv som virkas. Det händer att jag upptäcker ett fel som smugit sig in någonstans i föregående varv. Då överlägger jag med mig själv om jag ska försöka klura ut någon smart lösning (det vill säga fuska) så att jag slipper dra upp allt jag hunnit virka efter det att felet uppstått. Det slutar alltid med att jag drar upp allt hela vägen tillbaka till felet och två dagars virkning har snabbt och smärtsamt gått om intet. Men det strider mot min natur att medvetet lämna fel efter mig.

När jag var sju år informerade min lärare under ett kvartsamtal med mig och mina föräldrar om att hon kände sig tämligen bekymrad över min noggrannhet. När de andra barnen i klassen hade kommit till Å, Ä, Ö i skrivstilshäftet kämpade jag fortfarande med K. Inte för att jag hade svårt att förstå hur bokstäverna såg ut eller så, bara det att jag skrev och suddade, skrev och suddade igen. I bästa fall var jag nöjd tredje eller fjärde försöket. I bästa fall. Min lärare övervägde seriöst om hon skulle låta mig gå om en klass men beslutade sig trots allt för att låta mig fortsätta med mina jämnåriga.

Att låta mig gå om hade varit ett väldigt oklokt beslut. Det var ju varken min förmåga eller vilja att lära mig som var ”problemet”. ”Problemet” var att jag själv ville vara nöjd med det jag presterade. Det vill jag fortfarande. Fast jag har lärt mig att inte allt är eller kan vara lika viktigt. Men jag är övertygad om att min noggrannhet har gjort att jag sett och lärt mig saker som jag annars hade missat om jag slarvat mer. Min faiblesse för detaljer har gjort att jag uppskattar det lilla. Detta trots att jag utåt sett är de stora gesternas mästarinna. Därför fortsätter jag att virka. Med små virknålar och krångliga mönster tyglar och utmanar jag mitt vilda humör och min själ får sitt snirkliga, omständliga begär stillat.

Donkey Kong-remake

Efter att med några få centimeters marginal klarat mig ifrån att denna morgon bli slagen till marken av fallande snö från hustak fick jag en idé. En Donkey Kong Nintendo remake. 1983 års orangea hightechmultiscreenversion är grym, fast remaken är minst fem snäpp vassare.

I 2009 års upplaga står apan på taket till ett höghus i downtown Stockholm. Han är en mycket illasinnad och snöskyfflande högerapa vars enda mål och mening är att med komprimerad kram-snös kraft slå stockholmaren till marken. Apan lyssnar varken på rim eller reson och inte heller på bedjande rop från den hotade, vettskrämda folkmassan. Ursinnigt och urskillningslöst (nja, nästan, välklädda högdjur i hatt med stinna plånböcker är fredade) står apan på taket och riktar med vansinnets precision sina skyffeltag mot nedanför förbipasserande.

Då kommer hon! Räddaren i nöden. Vår tids Robin Hood. En rosaskimrande, systerlig fägring i en ondskefull värld. På sin kvast (miljövänlig sådan som går på solrosolja) tar hon scenen i besittning, insvepandes från vänster sida, och skjuter stora hål i de fallande snöklumparna. Hon är stark, stolt och heligt förbannad och försvarar folket på gatan med en glöd så röd och så varm. För varje förintad snöbumling samlar hon poäng och för varje poäng hon tar sinar apans krafter tills han slutligen är helt och hållet besegrad och stadens människor äntligen kan andas ut igen, lyckliga.

Spå i te?

Bevisen radar nu upp sig. I morse när temuggen var urdrucken och jag lyfte den från fatet hade dessa te- och mjölkrester formerat sig på tallriken under. Jag kan alltså, förutom att se framtiden i form av drömmar (se tidigare inlägg), nu också utröna hur dagen ska bli. Glad gubbe=suverän söndag!

Ragnarkulle

Så har man gått och blivit medium på äldre dar. Den som har sett tv-serien med samma namn vet att den handlar om en kvinna vars drömmar på ett eller annat sätt har verklighetsanknytning. Jag är hennes svenska motsvarighet. Helt seriöst. Fast jag drömmer inte om mord och blod och liknande hemskheter. Tack och lov slipper jag vakna kallsvettig och vettskrämd av att i sömnen just bevittnat en brutal trafikolycka som jag vet kommer att ske även på riktigt, förr eller senare. Nej, mina maror är mycket lugnare än så och oftast inga maror alls. Det kan vara allt ifrån vem som ska gifta sig med vem eller vilka som ska bli föräldrar. Vanliga händelser i vanliga människors liv helt enkelt. Inte särskilt spännande, men nog så viktigt för dem det berör.

Vanligtvis har jag inte tagit dessa drömmar på något större allvar, utan lättsamt skakat på axlarna och skyllt allt på slumpen när drömmen återigen visat sig stämma överrens med verkligheten. Fast nu inser jag att det har hänt alltför många gånger för att slumpen ska få fortsätta ta åt sig äran. Mina drömmar prickar nämligen kusligt rätt om saker jag inte ens med de bästa bortförklaringarna i världen kan ha haft minsta aning om. Men så ligger det nog i släkten också. Farmor brukade känna på sig när oanmälda besökare var på ingång och pappa fungerade som nummerpresentatör långt innan LM Ericsson ens kunde föreställa sig denna funktion.

Jag söker förklaringar till dessa fenomen och tänker att säkert är det tattarblodet som rinner och brusar i arvingarna från Ragnarkulles ådror som gör sig påmint...

Sexy

Det blev inte Bryssel för mig den här gången heller. Men jag överlever. Tack vare Micke och hans tanke om den fysiska hälsan. Belgisk choklad till en svältfödd går alltid hem. Frågan är bara om inte svält hade varit att föredra i just detta fall. Mörk choklad, guarana och ingefära i en och samma förpackning. Oj. Det kommer nog liksom inte riktigt att räcka med stickning i tv-soffan för att göra av med energin ikväll...

1983

Rensade bland gamla lådor i helgen. Mitt bland allt skräp låg gamla Donkey Kong-spelet och ropade efter mig. Nu har det fått nya batterier och funkar precis som det gjorde då, 1983.