Goddess

Köpte en ny parfym häromdagen vid namn "I am a sex goddess". Tänker att det kanske kan bli en självuppfyllande profetia. Ett mantra att upprepas om och om igen...

Även ballerinor svettas

Även ballerinor svettas. Och vi gör det med kärlek. Till rytmen av trummor och varandras rop och skratt.

Kärlek på olika sätt

Kyrkovalsdagen till ära lät jag mig sugas in i en evighetsdiskussion om kärlek, relationer och vad som är rätt och fel. Vid just det här tillfället handlade samtalet om islam och polygami. Runtom i världen finns det fortfarande länder i vilka flergifte är tillåtet och tillämpas av delar av befolkningen. Seden gäller självfallet endast män som får gifta sig med flera kvinnor samtidigt och enligt koranen måste mannen älska och sörja för alla sina fruar i lika stora mått.

Under diskussionens gång påpekade min muslimske vän att på samma sätt som han respekterar och följer de regler och lagar som finns i Sverige borde också jag respektera hur det fungerar i hans hemland. Vidare berättade han upprört att detta är mycket gamla traditioner som efterföljs och därför inte heller bör ifrågasättas. ”Min pappa har gjort det, min farfar har gjort det och om jag fortfarande levde i mitt land skulle även jag ha flera fruar”, följde hans resonemang.

Vid det här laget var jag av uppenbara skäl något agiterad. Här satt jag mitt emot en person som jag tycker om, en bra människa helt enkelt. Hur kan han då ha fått det hela så om bakfoten? Och varför skulle jag inte ifrågasätta en urmodig tradition som har till syfte att erbjuda män en laglig möjlighet att upprätta egna privata harem? Jag är helt för varje individs rättighet att få älska på sitt sätt, men förutsättningen måste vara att det inte får handlar om makt och kontroll. Inte heller får det inkräkta på berörda partners möjlighet att utöva samma rätt. För vad det egentligen handlar om är en människas värde ställd mot en annans. I det här fallet mannens mot kvinnans. Varför skulle könet helt godtyckligt vara en avgörande faktor? Och som om han erbjöd ett svar på denna fråga sa min vän då rakt och enkelt: ”Mannen först och bakom honom alltid kvinnan”.

Torr i munnen och med adrenalinstinna ådror försökte jag således på ett behärskat sätt få honom att förstå det befängda i hans inställning. Med en vädjande falsettröst bad jag honom att snälla, snälla tänka tvärtom. Att tänka vilken situation han skulle hamna i om det var kvinnan som bedrev harem och han var en av fyra som skulle leva för att tillfredsställa henne och enbart henne. Fast i hans värld är detta scenario inte ens tänkbart i den vildaste fantasin. I hans värld står mannen alltid främst och bakom sig har han en eller flera kvinnor som finns till för honom och bara honom.

Gamla, ingrodda traditioner är alltså inget man ruckar på i första, andra eller tredje taget. Hur svårt och irriterande det än är försöker jag inse detta. Mest för att mota lusten att slåss som väller upp i mig. Nu vet ju jag såväl som ni att våld inte är lösningen, men vad är då lösningen? Hur möter jag en människa som tycker så olikt mig i en så grundläggande fråga som kärlek? Genom att inte möta honom eller henne alls? Nej, det är jag alldeles för envis och nyfiken för och övertygad om att kärlek alltid på nåt sätt är rätt upptäcker jag att gränserna ständigt förflyttar sig. Och utmanar mig.

Galen

Om ni ser en galen kvinna med virkningen i högsta hugg samtidigt som hon dansar till Michael Jackson på alldeles för hög volym i hörlurarna, behöver ni inte bli rädda. Det är bara jag på väg någonstans.

En varmblodigs bekännelser

När hösten är som nu, kylslagen och klar, längtar jag inte bakåt och inte heller framåt. Jag ställer mig på gatan och andas, medan andra drar på sig nya tunga kläder. Själv går jag fortfarande barfota i fjolårets sandaler. De skaver inte längre och bryr sig inte om vad det är för väder. Jag ryser och håret på mina bara armar reser sig rakt upp. Men det är ingen annan som stannar länge nog för att märka att om man bara slappnar av är detta inte samma sak som att frysa. Någon sneglar på mina nakna benslut och jag ler och gör byxorna ännu kortare. Trots allt är jag ju ändå min fars dotter, med varmt tjockt blod som skyddande pansar. Och när allt kommer omkring så är jag ju ändå min fars dotter, som trotsar kylan och den jag möter.

Pillerdrill

Ett litet piller har trillat ner i min kista. Det slank ner och spred sig som ett nystan, utrullat i en kropp som farit illa men som nu stannar upp för att bli något mera stilla. Och världen blir skön och ny och fylld av det som inte sågs, när tankar trängdes och färg var bara ännu en nyans av grå. Och världen blir skön och nästan som förut fast med konturer som gör små, dansande krumelurer.

Moahahahaha

Läger med Unga Örnar fick inleda sommaren och det med besked. Stekhet sol, bad och fler tvestjärtar än jag kunde räkna förgyllde denna vecka av tältliv. I sedvanlig ordning avslutades lägret med spökrunda. Sonen var cool. Nyss fyllda sex år och orädd i det midnattssvarta mörkret. Jag däremot ömsom skrattade och skrek och när sista spöket tog tag i mig och skiljde mig från resten av sällskapet kissade jag faktiskt och helt sanningsenligt på mig. Moahahahaha.

Ljuva åttiotal

Jag är en sucker för åttiotalsmusik. Men är detta verkligen något att skämmas över? Axelvaddarnas årtionde var ju då när allt kändes möjligt. Glamoröst. Pastellfärger, nitar, hockeyfrillor och galet bra musik gjorde allting lite roligare, lite galnare. Hela jag går liksom i dur när jag hör Wham sjunga ”Wake me up before you gogo” , ”Billie Jean" med Micheal Jackson eller "Let’s Dance" med David Bowie. Nej banne mig, jag skäms inte! Det var bättre förr...

Vi tog tuben till dagis idag...

Det finns ingen kärlek i Legoland

Det finns bara äventyr, en massa pirater, skelettgrottor med skatter, legoflygplan, legotåg som åker på riktiga spår bland klipporna, drakar och brandmän som släcker elden på drakarna. Men kärlek, det finns det inte. Synd, jag trodde att jag hittat lösningen på alla mina bekymmer. Legobitar av alla de slag att välja och vraka mellan för att sätta ihop önskvärda egenskaper; en bit mod, en bit diskmaskin, en bit styrka, en bit överseende, en bit tröst, en bit uppfinningsrikedom, en bit entusiasm, en bit trygghet, en bit strapats, en bit vågspel och en bit överseende. Elva sammanfogade legobitar som väljer bara mig. En kärleksmaskin av kött och blod.

Men sånt finns visst inte. I alla fall inte i Legoland.

Länge leve klämdagen!

Försöker att bli upprörd. Över något. Vad som helst faktiskt. Det är så mycket lättare att tycka då. När känslorna vallar och rösten darrar. Men just ikväll känns allting ganska bra. Lugnt och trivsamt och helt ok faktiskt. Inga dammråttor i hörnen. Innehållsrik dag i goda vänners lag. Och så kvällen i stillsam samvaro med sonen som ritar varggropar och tåg av ord.

Slötittar på ”Talang 2009” och blir underligt nog inte ens uppretad över blotta åsynen av Bert Karlsson. Övergår så till ”Berg flyttar in” som tränger sig på hemma hos Runar Sögaard och kan till och med tänka mig att ge gutten syndernas förlåtelse för alla horribla frisyrer han tvingat på oss genom åren.

Vad har hänt? Råkar jag helt enkelt befinna mig rätt i den månatliga cykeln? Eller är det väderkärringen i mig som blivit mindre spänd nu när regnet äntligen lättat på det tryck som byggts upp de senaste dagarna? Jo, kanske. Eller så är det hela resultatet av något så oansenligt som en klämdag. En ynka dag som sammanfogar och töjer ut och ger oväntat andrum mitt i vardagligheten. En liten dag som helt plötsligt möjliggör ett museibesök, en oplanerad fika på stan, en cykeltur utan mål.

Det gäller att finna glädje i det lilla. Ungefär som att bli glatt överraskad av att hitta bortglömda fastklämda småmynt när man dammsuger soffan. Eller att upptäcka att personen före dig för en gångs skull städat tvättstugan efter sig. Eller att inse att imorgon är det bara lördag fast du redan varit ledig i två dagar varav en var i kläm. Gömd dag. Bortglömd.

Länge leve alla dagar! Särskilt de som hamnat lite i kläm.

Om bysthållare, bröst och min lust att jämt gå naken

Vissa dagar låter jag mig provoceras mer än andra. Idag tänker jag kläder och funktion. Jag tänker till exempel bysthållare. Förvisso en praktisk och funktionell uppfinning för stadga och ryggstöd, om de tynger bäraren vill säga. Brösten alltså. För varför annars kapsla in de små (eller stora) liven i ett hölje av stål, nylon och stoppning. För att det är snyggt? Låt duvorna flyga fritt säger jag. Söderut. Rakt ut. Tittut! Låt dem dansa och sväva och landa mjukt. Rörelsefria. Om man vill vill säga. För att man vill. Jag vill. Ha rörelsefrihet.

Jag har dansat mig in i glömskan

Jag har dansat mig in i glömskan
men inte glömt att jag dansat.
En tungsint piruett som blev ett
ljudligt inferno av armar och svett.

Tvåtakt, tretakt, omtakt, intakt
Varm takt upptäckt, svårsläckt, döfräckt.
Jag har dansat mig in i glömskan
men inte glömt hur man dansar.

När du blundar klär jag mig för strid. Jag ser att du fryser och gör dig ett pansartäcke av det du helst vill höra. Du lyssnar noga och graderna stiger dig sakta åt huvudet. Jag matar på med ord som slipar dig sammetslen, utsträckt, försvarslös.

Så har kampen börjat men du har ingen aning, vet inte om att mina bokstäver äter luften du andas. Svag av syrebrist hör du till sist bara dånet av ett blodomlopp som gurglar ont, ont, ont. En gammal melodi utan slut.

Ändå tar det slut här. Du öppnar ögonen och rättar till slipsen. Jag frågar hur jag ser ut men du har redan vänt dig bort. Livrädd. Andfådd. Mörkrädd. När du till slut vågar titta går jag min väg, med garden nere och knogjärn fulla av rost.

Jag saknar

Nästa gång någon frågar mig om meningen med livet (kan i och för sig inte komma ihåg när jag sist fick frågan, om någonsin) så vet jag vad jag ska svara. Meningen med livet är Hilmi. Namnet Hilmi kommer från arabiskan och betyder "min dröm". Just nu är min dröm inte hos mig. För all del, i hjärtat bor han jämt, men kroppsligen befinner han sig söderut, på landet, hos världens bästa mormor och morfar. Jag vet att han har det mycket bra där. Och jag har det ganska mycket bra här. Men ibland är det lite så med avstånd att halsen drar ihop sig som den gör precis nu. Som den gör precis innan man vill till att gråta för att man saknar det bästa som finns. Då är det skönt att veta att man vet vad allt egentligen går ut på. Att meningen med livet är det bästa som finns.