Testamente

Jag bestämmer mig för att hålla sinnet öppet när två propra mormonmissionärer söker upp mig på stan. Perverst nog blir jag nästan upprymd av det faktum att de vill omvända mig och ta upp mig i deras gemenskap. Detta trots att jag leende försöker förklara att jag aldrig ens kommer att överväga tanken.

Vi pratar länge och stort om Gud, som de kallar ”han” och jag kallar ”allt”. De frågar om jag redan vet att det finns en idag levande profet, en enda levande och av Gud utvald profet. Jag frågar hur de kan vara så säkra. Svaret kommer genast och självklart att de båda bett Gud om vägledning och att Gud uppenbarat sanningen för dem. Likt Gud är givetvis även profeten en ”han” och när jag kontrar med att fråga om någon av de tidigare profeterna någonsin varit kvinna blir svaret föga överraskande ”nej”. ”Varför inte?”, frågar jag men blir utan svar för varken Gud eller missionärerna kan ge mig vägledning. ”Hursomhelst” säger jag som om dessa unga män för en sekund skulle vara mottagliga för mina åsikter och idéer, ”vi är ju alla profeter och Gud den kärlek vi känner till varandra”. Männen ler stelt och räcker mig den senaste utgåvan av Mormons Bok. Jag bör läsa den säger de, för den är sanningen. Jag tackar för gåvan och låter mig fascineras av deras oändliga övertygelse som gör dem till sådana rara små soldater i en helig armé. Bepansrade med det farligaste av allt. Förmågan att inte tänka själva