En helt vanlig tjej

Idag avhandlades temat supermodeller kring frukostflingorna. Som vanligt fiskade mamman efter beröm och uppmärksamhet och frågade sexåringen ledande om han tyckte att hon såg ut som en supermodell. Allvarligt tittade sonen då upp från flingorna på den förväntansfulla modern och sa "Nej mamma, du ser ju ut som en helt vanlig tjej. Supermodeller är såna där tuffa tjejer med tuppkam och svarta tajta kläder och nitar. Men jag älskar dig ändå."

Testamente

Jag bestämmer mig för att hålla sinnet öppet när två propra mormonmissionärer söker upp mig på stan. Perverst nog blir jag nästan upprymd av det faktum att de vill omvända mig och ta upp mig i deras gemenskap. Detta trots att jag leende försöker förklara att jag aldrig ens kommer att överväga tanken.

Vi pratar länge och stort om Gud, som de kallar ”han” och jag kallar ”allt”. De frågar om jag redan vet att det finns en idag levande profet, en enda levande och av Gud utvald profet. Jag frågar hur de kan vara så säkra. Svaret kommer genast och självklart att de båda bett Gud om vägledning och att Gud uppenbarat sanningen för dem. Likt Gud är givetvis även profeten en ”han” och när jag kontrar med att fråga om någon av de tidigare profeterna någonsin varit kvinna blir svaret föga överraskande ”nej”. ”Varför inte?”, frågar jag men blir utan svar för varken Gud eller missionärerna kan ge mig vägledning. ”Hursomhelst” säger jag som om dessa unga män för en sekund skulle vara mottagliga för mina åsikter och idéer, ”vi är ju alla profeter och Gud den kärlek vi känner till varandra”. Männen ler stelt och räcker mig den senaste utgåvan av Mormons Bok. Jag bör läsa den säger de, för den är sanningen. Jag tackar för gåvan och låter mig fascineras av deras oändliga övertygelse som gör dem till sådana rara små soldater i en helig armé. Bepansrade med det farligaste av allt. Förmågan att inte tänka själva

Dagar

Dessa märkliga dagar som förvirrar och förvandlar och man vrider sig och skakar för att tyngden ska falla. Men det hårda som gör ont blir högljutt tungt och ljudet av det onda gör luften liksom tunn.

Ändå så märks det att något stämmer. En skiftning från grått när allting händer. Ett ohugget block som väntar att ta form. Igen och om igen.

Musik

Varje morgon dränker jag mig själv i musik.
Bara en stund för att slippa höra mig själv andas.
Och ett litet tag finns bara ljudet av allt och ingenting.

Vill du bli min fru?

Sonens reflektioner vid dagens samtal om kärlek: "Mamma, man kan älska så att man blir arg." "Arg?", frågar mamman oförstående. "Ja, arg för att man älskar så mycket att man till slut måste fråga 'Vill du bli min fru?'"

Rostfritt

"I steel love you", stod det i ett sms på telefonen idag. Och med det konstaterar jag leende att kärleken trots allt är rostfri.

Tandlossning

I takt med att snön började smälta bort tappade så älsklingen sin första tand. Tråkigt nog har vi inte kunnat hitta den. Förmodligen för att den svaldes någonstans mitt under judo-träningen. Sån tur då att det finns så många kvar att tappa. Så att tandfen får fler chanser att besöka oss om natten.

Baksidan är ofta vackrast

Baksidan är ofta vackrast. Kanske för att man måste anstränga sig det där lilla extra för att se den. På baksidan av mitt hus har jag kunnat iaktta en rådjursfamilj hela vintern. De har kämpat sig igenom denna långa kalla årstid för att kunna möta våren som överlevare. Tillsammans. Det är ganska vackert tycker jag.

Globen

Vi ser ganska lugna ut. Men skenet bedrar. Pappa sa att när man väl kommer över 20 meters höjd så avtar känslan av "fan va högt det är". Men jag tror att när man hänger på utsidan av ett sfäriskt monster till byggnad så gäller inte den teorin. Åtminstone inte för mig. Efter denna bild togs lade jag mig nämligen platt på golvet. Och försökte andas. Turisterna från Japan bredvid såg på mig förvånat. Det bjöd jag på. Lätt.

Jag tänker i svartvitt men drömmer i färg.
Vist eller inte älskar jag det svåra och blir livrädd för det enkla.
Men när jag blundar ler jag åt fågelvägen och vänder det nattsvarta ryggen.