När du blundar klär jag mig för strid. Jag ser att du fryser och gör dig ett pansartäcke av det du helst vill höra. Du lyssnar noga och graderna stiger dig sakta åt huvudet. Jag matar på med ord som slipar dig sammetslen, utsträckt, försvarslös.

Så har kampen börjat men du har ingen aning, vet inte om att mina bokstäver äter luften du andas. Svag av syrebrist hör du till sist bara dånet av ett blodomlopp som gurglar ont, ont, ont. En gammal melodi utan slut.

Ändå tar det slut här. Du öppnar ögonen och rättar till slipsen. Jag frågar hur jag ser ut men du har redan vänt dig bort. Livrädd. Andfådd. Mörkrädd. När du till slut vågar titta går jag min väg, med garden nere och knogjärn fulla av rost.

Jag saknar

Nästa gång någon frågar mig om meningen med livet (kan i och för sig inte komma ihåg när jag sist fick frågan, om någonsin) så vet jag vad jag ska svara. Meningen med livet är Hilmi. Namnet Hilmi kommer från arabiskan och betyder "min dröm". Just nu är min dröm inte hos mig. För all del, i hjärtat bor han jämt, men kroppsligen befinner han sig söderut, på landet, hos världens bästa mormor och morfar. Jag vet att han har det mycket bra där. Och jag har det ganska mycket bra här. Men ibland är det lite så med avstånd att halsen drar ihop sig som den gör precis nu. Som den gör precis innan man vill till att gråta för att man saknar det bästa som finns. Då är det skönt att veta att man vet vad allt egentligen går ut på. Att meningen med livet är det bästa som finns.