Spökjakt

Tiden flyger när man letar. Jag letar minnen från förr; En labyrint som vuxit igen, ett älgtorn med murkna trappsteg, ett hus där ingen längre bor. Jag är äldre och märkligt nog är de platser jag besöker någon annans. Lyckan i skogen är svårtillgänglig och snår och gammalt bråte har tagit över. Stigen och de mossbelagda stenarna ligger inte i samma ordning som jag kommer ihåg dem. Platserna är desamma men jag är en annan och det slår mig att allt som jag egentligen äger är de bilder du aldrig får se.

Sommar

Jag går inte längre i dina fotspår. De har suddats ut av regnet som föll i fjol. En långsam kort novell som kommit till vägs ände. Början som nått sitt slut. Nästan. För jag vet att du snart kommer hem igen, klampandes in i farstun med regnblöta skor, utan inbjudan. Och nästa historia tar sin början, på samma tema som förut men med vissa variationer. Som ett evigt partitur där orkestern sitter fast i sitt dike och inte riktigt kan komma loss och aldrig kan gå vidare. Varken uppåt eller utåt. Fastklistrade vid en efterapning av de fantasier och det liv de så gärna vill vara en del av.

Men jag går inte längre i dina fotspår. Åtminstone inte just nu. Sommaren stannar kvar ännu en liten stund.

Taxi

Jag är matt, hes och skräckslagen efter nattlig färd med kvinnlig taxichaufför av pakistansk härkomst som utan att blinka säger sig ska rösta på SD i nästkommande val. Skälet? Jo, att SD påstår att det viktigaste är att strama upp regler för socialbidragstagare, i synnerhet de med icke svensk härkomst. Hon (taxichauffören, med pakistanska föräldrar men född och uppvuxen i Svea rike), tycker att det är för "jäkligt" att dessa "icke-svenskar kommer hit och lever på socialbidrag vilket gör att vi som arbetar och betalar skatt inte alls kan utnyttja dessa förmåner om vi så skulle behöva."

Jag undrar förbluffat hur en till synes intelligent kvinna kan ha fattat så fel och väser mellan sammanbitna tänder och med ögon på väg ut ur sina hålorna att SD:s enda egentliga syfte är söndring genom hat. Hat, hat, hat och åter hat. Jag säger henne att mitt socialistiska hjärta helt uppriktigt skiter i om hon röstar blått eller rött, så länge hon inte lockas av SD:s billiga och felvridna propaganda. "Rösta på exakt vad fan du vill", säger jag, "så länge du inte röstar på dem. För h-vete, rösta aldrig på dem."

Jag hoppas till gud att hon lyssnar. Att hon väljer att förstå vad jag menar. Så att drömmarna i natt (ja åtmistone den lilla stund som är kvar av natten) inte måste handla om släta, bruna skjortor på vardagliga små människor som slutat tänka på mänskligheten som en sammanhängande enhet, i färd att gasa dem som inte passar in? Redo att arkebusera den som kanske ber för sitt liv och sin redan rättfärdiga existens...