Ballerinans bryderier

Tur och retur

2011-03-06T20:04:00.000+01:00

Jag ler mot sonen när han plötsligt och på tal om absolut ingenting utbrister: "tur, det betyder inte att man får någonting man gärna vill ha. Nej, tur har man när man hela tiden överlever. Ända tills man till slut inte lever längre."

Kilimanjaro

2011-01-27T08:28:00.001+01:00

Morgon. Nattens sömn var lätt. Nervös. På radion sjunger Tracy Chapman ”if not now then when, if not today then…you can wait and soon be sorry”. Jag äter mina två ägg under tystnad. Dricker ett glas te och tar mig sedan an berget av disk som vuxit sig stort som Kilimanjaro senaste dagarna. Finner dock ett lugn i det monotona. Diskar, sköljer, torkar. Vänder sista tallriken upp och ner och minns att jag köpte den på loppis för flera år sen. ”Safari” står det på den.

Safari är Swahili och betyder resa.

Konstigt. När man väl har bestämt sig är det som om gud talar till en från alla möjliga håll och kanter.

Svart är också en färg

2010-12-22T11:11:00.001+01:00

"Ja mamma, jag skaaa färglägga" säger sonen och tar fram den svartaste tuschpennan han vet. Nåväl, tänker mamman, svart är ju också en färg. Till skillnad från vitt. Vitt finns inte säger de som vet. Och ändå är allt som syns när jag tittar ut genom fönstret vidder och åter vidder av vit, vit snö. Å andra sidan, vitt kanske bara är ett annat ord för gud.

Den där Staffan

2010-12-02T10:49:00.003+01:00

Jo, så var det ju det där med lucia. Sonen övar sånger så smått och serverar ny version av gammal slagdänga till morgonkaffet: "Staffan var en stalledräng som föddes utan hjärna. Han byggde sig en rymdraket och kissa på en stjärna..."

Till och med jag

2010-12-02T10:41:00.003+01:00

Fryser. Ja, till och med jag fryser. Allt det varma blodet som pumpar räcker inte till. Till och med jag köper skor som hör vintern till. Riktiga vinterskor. Med Vibram-sula som ger stadigt grepp i snömodden. Men jag gillar det. Och än så länge längtar jag inte till våren.

2010-11-19T10:35:00.002+01:00

Alla är så himla "vänner" och "kära du" med varandra. Själv känner jag ingen.

Äsch, skojar bara.

Hänga tavlor

2010-11-12T14:03:00.001+01:00

Någon tavelhängningsexpert där ute i regnrusket som vill komma förbi hemma hos mig ikväll? Jag är händig och klarar det mesta själv, men att måtta tavlor och samtidigt stå fem meter bort övergår även min kapacitet. Om du sedan har lust att avsluta uppdraget med en massage av mina oohhh så ensamma axlar just innan vi kör en runda alfapet så garanterar jag himmelsk färd när du dör.

Gubbängen by night

2010-11-11T16:18:00.006+01:00

Gav mig ut i mörkret för att utmana det med kamera och stativ.

Runt allahelgona visar hon sig. Hondjävulen. I gott sällskap förstås.

2010-11-07T16:04:00.002+01:00

Du sa ju att du skulle ringa, så nu har jag telefonen med mig överallt...

2010-10-21T13:25:00.007+02:00

Fåret Dolly

2010-08-30T19:23:00.000+02:00

Sonen har just insett mammans fysiska begränsningar med att bistert utbrista: "mamma, du borde klona dig. Då kan en av dig gå och handla samtidigt som den andra lagar mat. Och ingen av er behöver bli stressad."

Radioaktiv

2010-08-27T10:48:00.001+02:00

Jag sa till gud att ritningarna för min skapelse tycks felaktiga. Uppseendeväckande ting som känslor ska ju gömmas inuti den arga lilla människan och inte på utsidan likt ilsken radioaktiv strålning.

Var kommer dom ifrån?

2010-08-26T19:44:00.000+02:00

Bananflugor. Ruvar dessa kryp möjligen på lösningen till gåtan hur liv i begynnelsen uppstod här på jorden? Sprungna ur intet? Ur tunna luften? Ur en banan?

Oral simultanförmåga

2010-08-11T15:18:00.000+02:00

Så praktiskt det skulle vara om vänstra mungipan fungerade oberoende av den högra så att det gick att prata åt två håll samtidigt för att matcha det faktum att man är utrustad med två öron. Kanske en kurs i strupsång skulle göra tricket...

Allt jag vill ha

2010-08-10T09:37:00.001+02:00

Allt jag vill ha är en kärlek som inte suger musten ur mig.
Och som varar.
Tror jag.

Tillbaka

2010-08-09T12:36:00.003+02:00

På jobbet igen efter semester och försöker ta en eller två saker i taget.

Syre in, koldioxid ut; Mejl till förbannelse.

Syre in, koldioxid ut; Möten till förbannelse.

Syre in, koldioxid ut; Behöver en personlig assistent, en almanacka i A3-format så att allt får plats samt och en lustgastub i extra large.

En väldigt bra anledning

2010-08-02T17:43:00.003+02:00

Jag sitter och smyglyssnar på sonen i rummet intill som förklarar för kompisen ett och annat om kärlek. "Du förstår", säger han allvarligt, "utan kärlek kan man inte leva. Det är därför jag älskar min mamma."

Miljövänlig

2010-08-02T17:21:00.003+02:00

Jag är en osedvanligt händig och ilsken liten människa. Jag ber ogärna om hjälp och borrar istället upp min egen hylla, målar bäst mina egna köksluckor, syr helst mina egna kläder. Och jag gör det alltid med en gnutta ilska. Att vara lagom arg ger mig den perfekta sparken i rumpan som således börjar vibrera och sprida energi vidare ut i resten av kroppen. Och vips - ett par byxor, en bokhylla på plats, ny färg i köket. Ilskan har blivit återanvänd.

Spökjakt

2010-07-28T15:29:00.000+02:00

Tiden flyger när man letar. Jag letar minnen från förr; En labyrint som vuxit igen, ett älgtorn med murkna trappsteg, ett hus där ingen längre bor. Jag är äldre och märkligt nog är de platser jag besöker någon annans. Lyckan i skogen är svårtillgänglig och snår och gammalt bråte har tagit över. Stigen och de mossbelagda stenarna ligger inte i samma ordning som jag kommer ihåg dem. Platserna är desamma men jag är en annan och det slår mig att allt som jag egentligen äger är de bilder du aldrig får se.

Sommar

2010-07-20T10:40:00.002+02:00

Jag går inte längre i dina fotspår. De har suddats ut av regnet som föll i fjol. En långsam kort novell som kommit till vägs ände. Början som nått sitt slut. Nästan. För jag vet att du snart kommer hem igen, klampandes in i farstun med regnblöta skor, utan inbjudan. Och nästa historia tar sin början, på samma tema som förut men med vissa variationer. Som ett evigt partitur där orkestern sitter fast i sitt dike och inte riktigt kan komma loss och aldrig kan gå vidare. Varken uppåt eller utåt. Fastklistrade vid en efterapning av de fantasier och det liv de så gärna vill vara en del av.

Men jag går inte längre i dina fotspår. Åtminstone inte just nu. Sommaren stannar kvar ännu en liten stund.

Taxi

2010-07-02T01:42:00.007+02:00

Jag är matt, hes och skräckslagen efter nattlig färd med kvinnlig taxichaufför av pakistansk härkomst som utan att blinka säger sig ska rösta på SD i nästkommande val. Skälet? Jo, att SD påstår att det viktigaste är att strama upp regler för socialbidragstagare, i synnerhet de med icke svensk härkomst. Hon (taxichauffören, med pakistanska föräldrar men född och uppvuxen i Svea rike), tycker att det är för "jäkligt" att dessa "icke-svenskar kommer hit och lever på socialbidrag vilket gör att vi som arbetar och betalar skatt inte alls kan utnyttja dessa förmåner om vi så skulle behöva."

Jag undrar förbluffat hur en till synes intelligent kvinna kan ha fattat så fel och väser mellan sammanbitna tänder och med ögon på väg ut ur sina hålorna att SD:s enda egentliga syfte är söndring genom hat. Hat, hat, hat och åter hat. Jag säger henne att mitt socialistiska hjärta helt uppriktigt skiter i om hon röstar blått eller rött, så länge hon inte lockas av SD:s billiga och felvridna propaganda. "Rösta på exakt vad fan du vill", säger jag, "så länge du inte röstar på dem. För h-vete, rösta aldrig på dem."

Jag hoppas till gud att hon lyssnar. Att hon väljer att förstå vad jag menar. Så att drömmarna i natt (ja åtmistone den lilla stund som är kvar av natten) inte måste handla om släta, bruna skjortor på vardagliga små människor som slutat tänka på mänskligheten som en sammanhängande enhet, i färd att gasa dem som inte passar in? Redo att arkebusera den som kanske ber för sitt liv och sin redan rättfärdiga existens...

Trådlös

2010-06-22T13:05:00.003+02:00

Alldeles innan du for började jag längta. Långt innan du reste var du saknad. Ibland sladdar och smuts och eländiga saker står jag nu rådvill och trådlös och hittar inte fram och än mindre ut.

Var är du?
Saknar du?
Lever du?

Jag ropar ju de starkaste orden jag vet...

Avlopp

2010-06-21T13:21:00.004+02:00

Inledde morgonen med avloppsrensning i badrummet. Helt klart den värsta sysselsättningen näst efter krigföring. Därför funderar jag nu på att skaffa ny frisyr. Som till exempel helrakad. Fast med tanke på mängden hår som återfanns i duschbrunn samt handfatsrör så är jag lite förbryllad över det faktum att jag faktisk har nåt hår kvar överhuvudtaget.

Någonstans.

Tretaktsvals

2010-06-18T15:21:00.000+02:00

Försov mig idag och vaknade till ljudet av ingen klocka alls med blodsprängda ögon och halvtorr hals. Sömnig och yr blev tiden väldigt dyr när stela ben sprang runt i nån slags tretaktsvals.

Superwoman

2010-06-07T22:53:00.001+02:00

En helt vanlig vardagskväll efter jobbet och jag är, trots förkylning, ett under av effektivitet; Lagat mat och ätit den. Diskat. Duschat barn och nattat det. Putsat fönster, dammtorkat och svabbat alla golv - precis i den ordningen och precis som mamma lärde mig. Hade du varit här hade jag dessutom lätt klått dig på ett parti Alfapet.

Mvh,
Superwoman

Bollar

2010-06-04T18:15:00.009+02:00

Vad gör man med ett huvud som kryllar av projekt som alla vill bli av och som inget vill bli sist? Prioriterar, svarade Tingeling, som om det skulle vara den enklaste saken i världen. Speciellt när listorna i mitt huvud är oändliga och inte alls skrivna rakt upp och ner. Inte som en inköpslista inför Konsum-besöket där sånt som mjölk, bröd och ägg lätt kommer före sånt som choklad, chips och korsordstidningen. Nä, innanför min panna ser det mera ut som en sån där spiral man tänder ute varma sommarkvällar för att hålla myggen borta. Det går runt, runt, runt och ja, faktum är nog allt att det brinner lite också. Så det blir väl till att fortsätta jonglera.

Hepp!

X2000

2010-05-30T09:29:00.002+02:00

Så jag sätter mig tillrätta och gör en inventering av alla mina ärr. De ser ut att läka bra. För det mesta. Några kliar lite. Nyläkta. Men det som inte dödar härdar har jag hört och mitt hjärta det fortsätter att slå fort och starkt. Som ljudet av ett SJ-tåg på en bra dag.

2010-05-23T12:40:00.001+02:00

Jag har tappat tråden och glömt vad det hela går ut på. Det är inte svårt att gå vilse då, fast mina steg är så väldigt små.

Kalkon

2010-05-04T22:32:00.002+02:00

Gossen säger att "det är osmart att sova på en kalkon som står på en stubbe. Dels är det obekvämt och så vet man inte var man är när man vaknar." Mamman hoppas att denna outgrundliga källa till alternativ visdom aldrig sinar.

Tidigt

2010-05-02T15:09:00.003+02:00

Kom hem så sent att det var tidigt på morgonen. Promenerade sista lilla biten från tåget genom kvarteret med galna, gryningsstinna fåglar som sällskap. Just där och då var livet helt och enkelt och underbart. Nattens vilda dansande hade gjort mig yr och så väldigt, väldigt glad!

En helt vanlig tjej

2010-04-27T11:59:00.003+02:00

Idag avhandlades temat supermodeller kring frukostflingorna. Som vanligt fiskade mamman efter beröm och uppmärksamhet och frågade sexåringen ledande om han tyckte att hon såg ut som en supermodell. Allvarligt tittade sonen då upp från flingorna på den förväntansfulla modern och sa "Nej mamma, du ser ju ut som en helt vanlig tjej. Supermodeller är såna där tuffa tjejer med tuppkam och svarta tajta kläder och nitar. Men jag älskar dig ändå."

Testamente

2010-04-21T21:08:00.003+02:00

Jag bestämmer mig för att hålla sinnet öppet när två propra mormonmissionärer söker upp mig på stan. Perverst nog blir jag nästan upprymd av det faktum att de vill omvända mig och ta upp mig i deras gemenskap. Detta trots att jag leende försöker förklara att jag aldrig ens kommer att överväga tanken.

Vi pratar länge och stort om Gud, som de kallar ”han” och jag kallar ”allt”. De frågar om jag redan vet att det finns en idag levande profet, en enda levande och av Gud utvald profet. Jag frågar hur de kan vara så säkra. Svaret kommer genast och självklart att de båda bett Gud om vägledning och att Gud uppenbarat sanningen för dem. Likt Gud är givetvis även profeten en ”han” och när jag kontrar med att fråga om någon av de tidigare profeterna någonsin varit kvinna blir svaret föga överraskande ”nej”. ”Varför inte?”, frågar jag men blir utan svar för varken Gud eller missionärerna kan ge mig vägledning. ”Hursomhelst” säger jag som om dessa unga män för en sekund skulle vara mottagliga för mina åsikter och idéer, ”vi är ju alla profeter och Gud den kärlek vi känner till varandra”. Männen ler stelt och räcker mig den senaste utgåvan av Mormons Bok. Jag bör läsa den säger de, för den är sanningen. Jag tackar för gåvan och låter mig fascineras av deras oändliga övertygelse som gör dem till sådana rara små soldater i en helig armé. Bepansrade med det farligaste av allt. Förmågan att inte tänka själva

Dagar

2010-04-21T14:56:00.002+02:00

Dessa märkliga dagar som förvirrar och förvandlar och man vrider sig och skakar för att tyngden ska falla. Men det hårda som gör ont blir högljutt tungt och ljudet av det onda gör luften liksom tunn.

Ändå så märks det att något stämmer. En skiftning från grått när allting händer. Ett ohugget block som väntar att ta form. Igen och om igen.

Musik

2010-04-12T09:46:00.005+02:00

Varje morgon dränker jag mig själv i musik.
Bara en stund för att slippa höra mig själv andas.
Och ett litet tag finns bara ljudet av allt och ingenting.

Vill du bli min fru?

2010-04-11T20:46:00.003+02:00

Sonens reflektioner vid dagens samtal om kärlek: "Mamma, man kan älska så att man blir arg." "Arg?", frågar mamman oförstående. "Ja, arg för att man älskar så mycket att man till slut måste fråga 'Vill du bli min fru?'"

Rostfritt

2010-04-08T20:03:00.001+02:00

"I steel love you", stod det i ett sms på telefonen idag. Och med det konstaterar jag leende att kärleken trots allt är rostfri.

Tandlossning

2010-04-07T20:49:00.004+02:00

I takt med att snön började smälta bort tappade så älsklingen sin första tand. Tråkigt nog har vi inte kunnat hitta den. Förmodligen för att den svaldes någonstans mitt under judo-träningen. Sån tur då att det finns så många kvar att tappa. Så att tandfen får fler chanser att besöka oss om natten.

Baksidan är ofta vackrast

2010-04-07T20:40:00.004+02:00

Baksidan är ofta vackrast. Kanske för att man måste anstränga sig det där lilla extra för att se den. På baksidan av mitt hus har jag kunnat iaktta en rådjursfamilj hela vintern. De har kämpat sig igenom denna långa kalla årstid för att kunna möta våren som överlevare. Tillsammans. Det är ganska vackert tycker jag.

Globen

2010-04-07T20:06:00.004+02:00

Vi ser ganska lugna ut. Men skenet bedrar. Pappa sa att när man väl kommer över 20 meters höjd så avtar känslan av "fan va högt det är". Men jag tror att när man hänger på utsidan av ett sfäriskt monster till byggnad så gäller inte den teorin. Åtminstone inte för mig. Efter denna bild togs lade jag mig nämligen platt på golvet. Och försökte andas. Turisterna från Japan bredvid såg på mig förvånat. Det bjöd jag på. Lätt.

2010-04-06T14:01:00.003+02:00

Jag tänker i svartvitt men drömmer i färg.
Vist eller inte älskar jag det svåra och blir livrädd för det enkla.
Men när jag blundar ler jag åt fågelvägen och vänder det nattsvarta ryggen.

2010-03-26T10:39:00.001+01:00

Finnes: Kvinna På Gränsen Till Nervsammanbrott. Sökes: En Ny Världsordning.

Dagens brev

2010-03-25T17:58:00.000+01:00

Hej Panda-föräldrar, lärare, skolsköterska och rektor på Gubbängsskolan!

Idag rann min bägare (som varit nära att skvalpa över ett tag nu) över. Jag har förstått under en ganska lång tid att min son, som på det hela taget trivs ganska bra i skolan, ändå återkommande upplever situationer under sin skoldag som kan vara obehagliga och ofta till och med hotfulla. Att barn i den här åldern försöker hitta sin roll i sociala sammanhang är självfallet inte konstigt och gruppdynamiker förändras ideligen. Den som var bästa kompis igår är kanske inte det imorgon och så vidare. Men att komma till skolan med känslan av att vara utvald, och då menar jag inte utvald i någon positiv bemärkelse, är något som måste motarbetas.

För mig är det självklart att man i skolmiljön ska främja noll-tolerans mot kränkningar, såväl fysiska som psykiska. Det ska inte vara ok att få höra att man är "äcklig" eller behöva känna att man måste "köpa" sina kompisar med leksaker för att få vara med i leken. Det ska till exempel inte heller vara ok att känna sig orolig för att vistas på klätterställningar på skolgården för att det finns de som gjort det till en sport att knuffas och puttas på utsatta platser.

Många samtal som jag för med mitt barn handlar om hur viktigt det är att vara en bra kompis, men jag har också varit noggrann med att påpeka att respekt måste vara ömsesidig. Alltså, man ska försöka behandla andra såsom man själv vill bli behandlad, men inte tåla vad som helst utan veta sitt eget värde. Idag fick jag dock väldigt svårt att motivera nämnda resonemang, för mig själv och för mitt barn. Idag fick jag nämligen berättat för mig hur han blivit fasthållen av några av de lite större barnen (1:e och 2:e-klassare) på skolgården och därtill slagen och knuffad av dessa barn. Detta skedde förstås medvetet utom synhåll för skolans personal. Och gangster-fasonerna slutar inte där, utan historien förtäljer vidare hur sonen upplever denna händelse som en direkt följd av det faktum att det finns ett fåtal barn i hans egen klass som med hans ord "inte tycker om honom" och därför uppmanat sina äldre kompisar i 1:an och 2:an att gå på just honom. Att välja ut honom.

Jag är övertygad om att vi alla tycker våra egna barn är underbara och fantastiska, vart och ett på sitt speciella sätt. Det vill jag att vi fortsätter tycka. Men då kan vi inte blunda för det faktum att barn är också människor och som sådana kan de vara grymma och kan ibland glömma att tänka på följderna av sitt handlande. Jag tänker inte blunda längre och vill därför föra upp denna fråga som en punkt på kommande klassmöte nu på tisdag.

Eftersom detta är en fråga som jag anser berör skolan i sin helhet har detta mejl även skickats till rektorn, skolsköterskan samt kuratorn, vilka jag hoppas inser allvaret och funderar över hur vi bäst går till väga för att göra Gubbängsskolan till en skola där alla barn känner sig lika välkomna.

Potäter, potater

2010-03-25T14:03:00.000+01:00

Förlustade mig en sväng bland Åhléns sminkhyllor på lunchen. Trodde jag betalade för en "I Love Myself" att ha på läpparna. Istället visade det sig att jag av misstag fått med mig "Damn, I'm hot!".

Äsch - potäter, potater...

2010-03-22T11:21:00.001+01:00

Helgerna är så himla korta nu för tiden att jag inte hinner vila upp mig ordentligt. Först måste man väl ändå roa av sig lite? Och sånt kan ta tid.

Apelsin

2010-03-11T09:37:00.003+01:00

Stockholms stadsbibliotek gör mig glad. Till skillnad från sådant som gör mig, ska vi säga, mindre glad. Gunnar Asplund ritade ett runt och fyrkantigt och vackert funktionellt hus. Ett hus av guld att titta på och lära sig i. Just denna dag, när jag råkade gå förbi, sken solen. Efter ett långt, kallt vintermörker chockade vädergudarna mina hornhinnor med så mycket ljus att till och med morgonens dagliga vitamin-shot kändes överflödig. Som om Asplunds bibliotek blev till en stor C-vitaminrik apelsin att kliva rakt in i och ta sig en saftig klyfta av.

Insha'Allah

2010-03-08T15:21:00.001+01:00

Monsterräkningarna betalda och nya tyger inköpta (fast i omvänd ordning, det vill säga innan räkningarna lagts ihop och grävt detta mörka, avgrundslika hål i kontot). Nu ska symaskinen dammsugas och oljas in. Sen blir det syverkstad=blod, svett och tårar och kanske något att sätta på kroppen. Insha'Allah.

Kom hem!

2010-03-08T15:19:00.000+01:00

Jag trodde att en barnfri vecka skulle resultera i energi i överflöd och ett skinande rent hem. Men trött och seg vadar jag nu runt bland dammråttor, garnnystan, tyger, symaskiner, tidningar, böcker och sladdar. Hilmi kom hem, jag behöver dig!

I hissen finns det ingen som ser mig

2010-03-08T14:36:00.000+01:00

Lyckligt lottad

2010-02-23T15:50:00.000+01:00

Att vara lyckligt lottad men sällan nöjd är dumt. Ändå tror jag ofta att gräset är grönare hos grannen och att allt det roliga händer någon annanstans. Jag provar med att dra i handbromsen och tänker efter före och inser plötsligt att det jag länge längtat efter egentligen inte alls är viktigt. Mitt liv händer här och nu och hela tiden och det är på tiden att jag börjar ansa den egna gräsmattan.

Jag längtar bort men hem och gärna långt härifrån – Part II

2010-02-23T14:58:00.001+01:00

Ballerinan trampar runt i sin vita sarkofag. Endast 3x3 meter stor och ändå går hon vilse. Allt det vita förvillar och förvirrar. Frost frasar kring hennes bleka vinterfötter och istappar i ögonvrårna förblindar. Men piruetterna går bra såhär års. Ishala och snabba. En slinker hon hit och en slinker hon dit. Precis som prästens lilla kråka. Och visst vill hon ut och åka. Långt, långt bort härifrån.

Porträtt vid köksbordet

2010-02-23T10:44:00.003+01:00

Sonen kände sig konstnärlig i helgen och ville måla ett porträtt av mig. Med mycket säker hand och målmedveten min skapade han detta lilla verk. Mest fascineras jag av proportionerna. Det lilla, spetsiga huvudet. De breda, kraftfulla axlarna. Även de väl återgivna skiftningarna i hudens toner är anmärkningsvärda. Och ingenting är vad det ser ut att vara. Jag sitter vid köksbordet och löser korsord. Med kläder på. Faktiskt.

2010-02-15T13:27:00.000+01:00

Jag längtar bort men hem och gärna långt härifrån.

Val

2010-02-10T16:15:00.003+01:00

Jag låter mig väljas istället för att själv vara den som väljer.
Mest för att jag inte vågar välja det jag helst vill ha.

Time is a state of mind

2010-01-31T10:27:00.008+01:00

Sunday morning and I take a plane to Spain and when I come back again age makes no difference.

I travel on my back to China to meet the same people that I left behind. Still smiling they make me even warmer than before.

I go up north where snow owns the world and I know the linings of an iceberg as well as the inside of my own pocket.

Ageless.

Sorrowless.

Spaceless.

36 år och oskuld

2010-01-30T17:14:00.002+01:00

Rörde på mina lurviga idag igen. Har redan glömt vad rytmen kallas men man skulle visst tänka sig själv som en ung kvinna som visas upp för männen i byn. Huvudet smyckas med långa tofsar och ju längre tofsar desto längre har man lyckats hålla sin oskuld intakt. Det vill säga 14 år och oskuld = relativt oansenliga tofsar, typ axellängd. 22 år och oskuld = låååånga tofsar, någonstans vid midjan. Alltså borde mina tofsar nå ända ner till fötterna...

Mellan hjärta och hjärna

2010-01-27T10:12:00.003+01:00

Min dans är en skakning på nedre däck.
En inombordslig bävning som letar sig uppåt och utåt.
Som en tanke som föds och tar fart och förökas,
och blir till en batalj mellan muskler, sinne och intellekt.
Likt en motorisk fjärrstyrning av rytmiska impulser,
balanserar den mellan hjärta och hjärna.

En kopp kaffe med mycket mjölk

2010-01-13T13:59:00.003+01:00

Ballerinan blir glad för småsaker; ett generöst garnnystan, en kopp kaffe med mycket mjölk, mamma i telefonen, värmen under täcket kalla kvällar, sittplats på morgontåget. Och så kan hon konsten att ilskna till för nästan ingenting; onödigt knappljud på mobiltelefoner, obeslutsamhet, stillastående folksamlingar, snirkliga svar, stopp i avloppet.

Ibland känns det liksom som om...

2010-01-13T12:57:00.002+01:00

Mean

2010-01-11T13:32:00.002+01:00

For obvious reasons this is not my finest moment. Mean-faced and soar-throated I am daunted by the way I will never lay my hands on you. Again. But when all is said and done there is no comfort in holding on. Solace lies in letting go. And when all has passed I will be cleansed and good as new and you no longer by my side. Gone.

Fenomenal fillimpa

2010-01-06T22:58:00.002+01:00

2 limpor (2,5 timma)
Ugn 175 grader

5 dl vetemjöl
3 dl grahamsmjöl
4 dl rågsikt
2 1/2 dl rågkross
1 dl vetekli
1/2 dl vetegroddar
1 tsk salt
4 tsk bikarbonat
1/2 dl solroskärnor/krossade hasselnötter
1 dl russin
1 liter filmjölk
2 dl mörk sirap
smör och rågkross att ha i botten på formarna

Blanda alla torra ingredienser. Tillsätt filen och sirapen. Rör till en klibbig smet. Smöra två stycken enochenhalvlitersformar. Grädda i nedre delen av ugnen i cirka två timmar. Ät!

Idol

2009-12-04T10:05:00.002+01:00

Jag var idol i min egen dröm natten till idag. Men sången verkade inte viktigast utan kläderna och att få åka limousine. Slutsats: Även i detta socialisthjärta döljer sig en liten lyxlirare.

Knallpulver

2009-12-03T15:17:00.005+01:00

Jag har tappat rösten. Nästan. Små spretiga pubertetspip lämnar mina läppar när jag försöker låta som mig själv. Men jag är vuxen och glad men ofta arg och och vill låta stor och farlig. Jag vill morra och grrra och skrämma slag. Så ikväll skaffar jag mig en knallpulverpistol för att ge mina sorgliga väsningar någon att hålla i handen.

2009-11-16T11:26:00.001+01:00

November gör mig grå.
Kanske är det saknaden efter dig som gör mig så.
Grå. Som november.

Verktyg

2009-10-09T13:48:00.002+02:00

Ballerinan tycker väldigt mycket om att vara långt nere i verktygslådan. Åtminstone när verktygen gör som hon säger. Och det gör de ju betydligt oftare än såna där, vad heter de nu igen...människor.

Rapport om svininfluensan

2009-10-08T10:16:00.001+02:00

Modelejon

2009-10-06T12:12:00.008+02:00

Det händer mycket och plötsligt i en sexårings liv. En morgon vaknar sonen och tycker inte längre att mamma är odelat bäst i universum. Samma morgon kräver samma son att mamma ska "lämna honom ifred", "sticka och brinna" och "hålla käften". Mamma blir liksom full i skratt och lite ledsen på en och samma gång och vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig till denna nyblivna sexåriga tonåring. Förmodligen borde hon vara "vuxen", men kan inte riktigt rå för den starka lusten att prata till sitt barn som om han faktiskt vore sexton och inte sex. Men så kliver trots allt det lilla barnet upp ur sängen och kräver målmedvetet att denna dag få ha noga utvalda kläder på sig till skolan. Mamma tillmötesgår och kan inte annat än förlåta all tjurskallighet när det bästa hon har strikes a pose...

...

2009-09-25T21:35:00.004+02:00

Ser dina händer och tankarna går plötsligt i en annan bana. Ilskan rinner av mig men kvar blir det ingen får se. Mina andetag hårdnar, djupnar, mörknar. Dina händer är mjuka, varma och jag förlåter. Ger med mig. Allt för att du inte ska se. Mig.

Hallå?

2009-09-25T20:36:00.005+02:00

Jag har synpunkter men ingen verkar lyssna. Är det för att inget hörs när jag låter? Är jag som ett träd som fälls i en öde skog? En ljudkälla utan mottagare? Jag håller låda och skapar ekon men studsarna dör för döva öron.

Hallå...

Hallå!

Hallå?

Dödlig korsning

2009-09-23T10:29:00.004+02:00

Då var dagens medborgerliga insats avklarad. Trafikkorsningen som jag och min son måste korsa varje dag till och från skolan är en ren dödsfälla. Bilarna som ska svänga vänster på VÅRT övergångsställe uppfattar inte att vi har GRÖNT och kör därför som idioter för att bevisa att vi gångtrafikanter har FEL. Men det är de som har RÖTT och vi som har RÄTT! Jag har nu ringt trafikkontoret och LOVAT att om ingenting görs för att förbättra tydligheten för bilisterna kommer det inom kort att inkomma rapporter om en GALEN och snudd på PSYKOTISK kvinna som härjar i korsningen av Lingvägen/Örbyleden. Enligt rapporterna kommer hon att vara något över medelhöjd och med fast hull om än en smula överviktig. Kvinnan, som är ljushyad och oftast iklädd svart, kommer att ha iakttagits med håret på ända, rödsprängda och uppspärrade ÖGON samt med vit FRADGA i och runt munnen.

Goddess

2009-09-23T10:03:00.003+02:00

Köpte en ny parfym häromdagen vid namn "I am a sex goddess". Tänker att det kanske kan bli en självuppfyllande profetia. Ett mantra att upprepas om och om igen...

Även ballerinor svettas

2009-09-22T14:07:00.003+02:00

Även ballerinor svettas. Och vi gör det med kärlek. Till rytmen av trummor och varandras rop och skratt.

Kärlek på olika sätt

2009-09-21T17:24:00.002+02:00

Kyrkovalsdagen till ära lät jag mig sugas in i en evighetsdiskussion om kärlek, relationer och vad som är rätt och fel. Vid just det här tillfället handlade samtalet om islam och polygami. Runtom i världen finns det fortfarande länder i vilka flergifte är tillåtet och tillämpas av delar av befolkningen. Seden gäller självfallet endast män som får gifta sig med flera kvinnor samtidigt och enligt koranen måste mannen älska och sörja för alla sina fruar i lika stora mått.

Under diskussionens gång påpekade min muslimske vän att på samma sätt som han respekterar och följer de regler och lagar som finns i Sverige borde också jag respektera hur det fungerar i hans hemland. Vidare berättade han upprört att detta är mycket gamla traditioner som efterföljs och därför inte heller bör ifrågasättas. ”Min pappa har gjort det, min farfar har gjort det och om jag fortfarande levde i mitt land skulle även jag ha flera fruar”, följde hans resonemang.

Vid det här laget var jag av uppenbara skäl något agiterad. Här satt jag mitt emot en person som jag tycker om, en bra människa helt enkelt. Hur kan han då ha fått det hela så om bakfoten? Och varför skulle jag inte ifrågasätta en urmodig tradition som har till syfte att erbjuda män en laglig möjlighet att upprätta egna privata harem? Jag är helt för varje individs rättighet att få älska på sitt sätt, men förutsättningen måste vara att det inte får handlar om makt och kontroll. Inte heller får det inkräkta på berörda partners möjlighet att utöva samma rätt. För vad det egentligen handlar om är en människas värde ställd mot en annans. I det här fallet mannens mot kvinnans. Varför skulle könet helt godtyckligt vara en avgörande faktor? Och som om han erbjöd ett svar på denna fråga sa min vän då rakt och enkelt: ”Mannen först och bakom honom alltid kvinnan”.

Torr i munnen och med adrenalinstinna ådror försökte jag således på ett behärskat sätt få honom att förstå det befängda i hans inställning. Med en vädjande falsettröst bad jag honom att snälla, snälla tänka tvärtom. Att tänka vilken situation han skulle hamna i om det var kvinnan som bedrev harem och han var en av fyra som skulle leva för att tillfredsställa henne och enbart henne. Fast i hans värld är detta scenario inte ens tänkbart i den vildaste fantasin. I hans värld står mannen alltid främst och bakom sig har han en eller flera kvinnor som finns till för honom och bara honom.

Gamla, ingrodda traditioner är alltså inget man ruckar på i första, andra eller tredje taget. Hur svårt och irriterande det än är försöker jag inse detta. Mest för att mota lusten att slåss som väller upp i mig. Nu vet ju jag såväl som ni att våld inte är lösningen, men vad är då lösningen? Hur möter jag en människa som tycker så olikt mig i en så grundläggande fråga som kärlek? Genom att inte möta honom eller henne alls? Nej, det är jag alldeles för envis och nyfiken för och övertygad om att kärlek alltid på nåt sätt är rätt upptäcker jag att gränserna ständigt förflyttar sig. Och utmanar mig.

Galen

2009-09-21T10:08:00.001+02:00

Om ni ser en galen kvinna med virkningen i högsta hugg samtidigt som hon dansar till Michael Jackson på alldeles för hög volym i hörlurarna, behöver ni inte bli rädda. Det är bara jag på väg någonstans.

En varmblodigs bekännelser

2009-09-17T16:23:00.006+02:00

När hösten är som nu, kylslagen och klar, längtar jag inte bakåt och inte heller framåt. Jag ställer mig på gatan och andas, medan andra drar på sig nya tunga kläder. Själv går jag fortfarande barfota i fjolårets sandaler. De skaver inte längre och bryr sig inte om vad det är för väder. Jag ryser och håret på mina bara armar reser sig rakt upp. Men det är ingen annan som stannar länge nog för att märka att om man bara slappnar av är detta inte samma sak som att frysa. Någon sneglar på mina nakna benslut och jag ler och gör byxorna ännu kortare. Trots allt är jag ju ändå min fars dotter, med varmt tjockt blod som skyddande pansar. Och när allt kommer omkring så är jag ju ändå min fars dotter, som trotsar kylan och den jag möter.

Pillerdrill

2009-09-16T15:25:00.001+02:00

Ett litet piller har trillat ner i min kista. Det slank ner och spred sig som ett nystan, utrullat i en kropp som farit illa men som nu stannar upp för att bli något mera stilla. Och världen blir skön och ny och fylld av det som inte sågs, när tankar trängdes och färg var bara ännu en nyans av grå. Och världen blir skön och nästan som förut fast med konturer som gör små, dansande krumelurer.

Moahahahaha

2009-07-18T00:27:00.010+02:00

Läger med Unga Örnar fick inleda sommaren och det med besked. Stekhet sol, bad och fler tvestjärtar än jag kunde räkna förgyllde denna vecka av tältliv. I sedvanlig ordning avslutades lägret med spökrunda. Sonen var cool. Nyss fyllda sex år och orädd i det midnattssvarta mörkret. Jag däremot ömsom skrattade och skrek och när sista spöket tog tag i mig och skiljde mig från resten av sällskapet kissade jag faktiskt och helt sanningsenligt på mig. Moahahahaha.

Ljuva åttiotal

2009-06-03T17:11:00.005+02:00

Jag är en sucker för åttiotalsmusik. Men är detta verkligen något att skämmas över? Axelvaddarnas årtionde var ju då när allt kändes möjligt. Glamoröst. Pastellfärger, nitar, hockeyfrillor och galet bra musik gjorde allting lite roligare, lite galnare. Hela jag går liksom i dur när jag hör Wham sjunga ”Wake me up before you gogo” , ”Billie Jean" med Micheal Jackson eller "Let’s Dance" med David Bowie. Nej banne mig, jag skäms inte! Det var bättre förr...

Vi tog tuben till dagis idag...

2009-06-02T13:41:00.001+02:00

Det finns ingen kärlek i Legoland

2009-05-23T21:36:00.001+02:00

Det finns bara äventyr, en massa pirater, skelettgrottor med skatter, legoflygplan, legotåg som åker på riktiga spår bland klipporna, drakar och brandmän som släcker elden på drakarna. Men kärlek, det finns det inte. Synd, jag trodde att jag hittat lösningen på alla mina bekymmer. Legobitar av alla de slag att välja och vraka mellan för att sätta ihop önskvärda egenskaper; en bit mod, en bit diskmaskin, en bit styrka, en bit överseende, en bit tröst, en bit uppfinningsrikedom, en bit entusiasm, en bit trygghet, en bit strapats, en bit vågspel och en bit överseende. Elva sammanfogade legobitar som väljer bara mig. En kärleksmaskin av kött och blod.

Men sånt finns visst inte. I alla fall inte i Legoland.

Länge leve klämdagen!

2009-05-22T23:03:00.000+02:00

Försöker att bli upprörd. Över något. Vad som helst faktiskt. Det är så mycket lättare att tycka då. När känslorna vallar och rösten darrar. Men just ikväll känns allting ganska bra. Lugnt och trivsamt och helt ok faktiskt. Inga dammråttor i hörnen. Innehållsrik dag i goda vänners lag. Och så kvällen i stillsam samvaro med sonen som ritar varggropar och tåg av ord.

Slötittar på ”Talang 2009” och blir underligt nog inte ens uppretad över blotta åsynen av Bert Karlsson. Övergår så till ”Berg flyttar in” som tränger sig på hemma hos Runar Sögaard och kan till och med tänka mig att ge gutten syndernas förlåtelse för alla horribla frisyrer han tvingat på oss genom åren.

Vad har hänt? Råkar jag helt enkelt befinna mig rätt i den månatliga cykeln? Eller är det väderkärringen i mig som blivit mindre spänd nu när regnet äntligen lättat på det tryck som byggts upp de senaste dagarna? Jo, kanske. Eller så är det hela resultatet av något så oansenligt som en klämdag. En ynka dag som sammanfogar och töjer ut och ger oväntat andrum mitt i vardagligheten. En liten dag som helt plötsligt möjliggör ett museibesök, en oplanerad fika på stan, en cykeltur utan mål.

Det gäller att finna glädje i det lilla. Ungefär som att bli glatt överraskad av att hitta bortglömda fastklämda småmynt när man dammsuger soffan. Eller att upptäcka att personen före dig för en gångs skull städat tvättstugan efter sig. Eller att inse att imorgon är det bara lördag fast du redan varit ledig i två dagar varav en var i kläm. Gömd dag. Bortglömd.

Länge leve alla dagar! Särskilt de som hamnat lite i kläm.

Om bysthållare, bröst och min lust att jämt gå naken

2009-05-12T16:16:00.000+02:00

Vissa dagar låter jag mig provoceras mer än andra. Idag tänker jag kläder och funktion. Jag tänker till exempel bysthållare. Förvisso en praktisk och funktionell uppfinning för stadga och ryggstöd, om de tynger bäraren vill säga. Brösten alltså. För varför annars kapsla in de små (eller stora) liven i ett hölje av stål, nylon och stoppning. För att det är snyggt? Låt duvorna flyga fritt säger jag. Söderut. Rakt ut. Tittut! Låt dem dansa och sväva och landa mjukt. Rörelsefria. Om man vill vill säga. För att man vill. Jag vill. Ha rörelsefrihet.

Jag har dansat mig in i glömskan

2009-05-12T16:12:00.001+02:00

Jag har dansat mig in i glömskan
men inte glömt att jag dansat.
En tungsint piruett som blev ett
ljudligt inferno av armar och svett.

Tvåtakt, tretakt, omtakt, intakt
Varm takt upptäckt, svårsläckt, döfräckt.
Jag har dansat mig in i glömskan
men inte glömt hur man dansar.

2009-04-27T14:22:00.000+02:00

När du blundar klär jag mig för strid. Jag ser att du fryser och gör dig ett pansartäcke av det du helst vill höra. Du lyssnar noga och graderna stiger dig sakta åt huvudet. Jag matar på med ord som slipar dig sammetslen, utsträckt, försvarslös.

Så har kampen börjat men du har ingen aning, vet inte om att mina bokstäver äter luften du andas. Svag av syrebrist hör du till sist bara dånet av ett blodomlopp som gurglar ont, ont, ont. En gammal melodi utan slut.

Ändå tar det slut här. Du öppnar ögonen och rättar till slipsen. Jag frågar hur jag ser ut men du har redan vänt dig bort. Livrädd. Andfådd. Mörkrädd. När du till slut vågar titta går jag min väg, med garden nere och knogjärn fulla av rost.

Jag saknar

2009-04-22T16:44:00.007+02:00

Nästa gång någon frågar mig om meningen med livet (kan i och för sig inte komma ihåg när jag sist fick frågan, om någonsin) så vet jag vad jag ska svara. Meningen med livet är Hilmi. Namnet Hilmi kommer från arabiskan och betyder "min dröm". Just nu är min dröm inte hos mig. För all del, i hjärtat bor han jämt, men kroppsligen befinner han sig söderut, på landet, hos världens bästa mormor och morfar. Jag vet att han har det mycket bra där. Och jag har det ganska mycket bra här. Men ibland är det lite så med avstånd att halsen drar ihop sig som den gör precis nu. Som den gör precis innan man vill till att gråta för att man saknar det bästa som finns. Då är det skönt att veta att man vet vad allt egentligen går ut på. Att meningen med livet är det bästa som finns.

Från A till K

2009-03-31T20:56:00.002+02:00

Jag virkar. Det strider mot min otåliga, hetsiga natur. Just nu försöker en sjal bli till. Mönstret är relativt intrikat och garnet trådigt och delar sig lätt på ställen där det inte ska. Ett kort utdrag ur stickbeskrivningen:

Varv 11: 6 lm, 3 dst i 1:a dst X 3 lm, 1 tre-dst omkring nästa lmb, 3 lm, 1 dst i 4:e dst på nästa grupp, 3 dst omkring nästa lmb, 3 lm, 1 tre-dst i den mittersta av de 3 fm, 3 lm, 3 dst omkring nästa lmb, 1 dst i nästa dst.

Varje nytt varv skiljer sig från det föregående och sjalen blir bredare för varje varv som virkas. Det händer att jag upptäcker ett fel som smugit sig in någonstans i föregående varv. Då överlägger jag med mig själv om jag ska försöka klura ut någon smart lösning (det vill säga fuska) så att jag slipper dra upp allt jag hunnit virka efter det att felet uppstått. Det slutar alltid med att jag drar upp allt hela vägen tillbaka till felet och två dagars virkning har snabbt och smärtsamt gått om intet. Men det strider mot min natur att medvetet lämna fel efter mig.

När jag var sju år informerade min lärare under ett kvartsamtal med mig och mina föräldrar om att hon kände sig tämligen bekymrad över min noggrannhet. När de andra barnen i klassen hade kommit till Å, Ä, Ö i skrivstilshäftet kämpade jag fortfarande med K. Inte för att jag hade svårt att förstå hur bokstäverna såg ut eller så, bara det att jag skrev och suddade, skrev och suddade igen. I bästa fall var jag nöjd tredje eller fjärde försöket. I bästa fall. Min lärare övervägde seriöst om hon skulle låta mig gå om en klass men beslutade sig trots allt för att låta mig fortsätta med mina jämnåriga.

Att låta mig gå om hade varit ett väldigt oklokt beslut. Det var ju varken min förmåga eller vilja att lära mig som var ”problemet”. ”Problemet” var att jag själv ville vara nöjd med det jag presterade. Det vill jag fortfarande. Fast jag har lärt mig att inte allt är eller kan vara lika viktigt. Men jag är övertygad om att min noggrannhet har gjort att jag sett och lärt mig saker som jag annars hade missat om jag slarvat mer. Min faiblesse för detaljer har gjort att jag uppskattar det lilla. Detta trots att jag utåt sett är de stora gesternas mästarinna. Därför fortsätter jag att virka. Med små virknålar och krångliga mönster tyglar och utmanar jag mitt vilda humör och min själ får sitt snirkliga, omständliga begär stillat.

Donkey Kong-remake

2009-03-11T10:03:00.008+01:00

Efter att med några få centimeters marginal klarat mig ifrån att denna morgon bli slagen till marken av fallande snö från hustak fick jag en idé. En Donkey Kong Nintendo remake. 1983 års orangea hightechmultiscreenversion är grym, fast remaken är minst fem snäpp vassare.

I 2009 års upplaga står apan på taket till ett höghus i downtown Stockholm. Han är en mycket illasinnad och snöskyfflande högerapa vars enda mål och mening är att med komprimerad kram-snös kraft slå stockholmaren till marken. Apan lyssnar varken på rim eller reson och inte heller på bedjande rop från den hotade, vettskrämda folkmassan. Ursinnigt och urskillningslöst (nja, nästan, välklädda högdjur i hatt med stinna plånböcker är fredade) står apan på taket och riktar med vansinnets precision sina skyffeltag mot nedanför förbipasserande.

Då kommer hon! Räddaren i nöden. Vår tids Robin Hood. En rosaskimrande, systerlig fägring i en ondskefull värld. På sin kvast (miljövänlig sådan som går på solrosolja) tar hon scenen i besittning, insvepandes från vänster sida, och skjuter stora hål i de fallande snöklumparna. Hon är stark, stolt och heligt förbannad och försvarar folket på gatan med en glöd så röd och så varm. För varje förintad snöbumling samlar hon poäng och för varje poäng hon tar sinar apans krafter tills han slutligen är helt och hållet besegrad och stadens människor äntligen kan andas ut igen, lyckliga.

Spå i te?

2009-03-08T10:34:00.003+01:00

Bevisen radar nu upp sig. I morse när temuggen var urdrucken och jag lyfte den från fatet hade dessa te- och mjölkrester formerat sig på tallriken under. Jag kan alltså, förutom att se framtiden i form av drömmar (se tidigare inlägg), nu också utröna hur dagen ska bli. Glad gubbe=suverän söndag!

Ragnarkulle

2009-03-06T15:20:00.006+01:00

Så har man gått och blivit medium på äldre dar. Den som har sett tv-serien med samma namn vet att den handlar om en kvinna vars drömmar på ett eller annat sätt har verklighetsanknytning. Jag är hennes svenska motsvarighet. Helt seriöst. Fast jag drömmer inte om mord och blod och liknande hemskheter. Tack och lov slipper jag vakna kallsvettig och vettskrämd av att i sömnen just bevittnat en brutal trafikolycka som jag vet kommer att ske även på riktigt, förr eller senare. Nej, mina maror är mycket lugnare än så och oftast inga maror alls. Det kan vara allt ifrån vem som ska gifta sig med vem eller vilka som ska bli föräldrar. Vanliga händelser i vanliga människors liv helt enkelt. Inte särskilt spännande, men nog så viktigt för dem det berör.

Vanligtvis har jag inte tagit dessa drömmar på något större allvar, utan lättsamt skakat på axlarna och skyllt allt på slumpen när drömmen återigen visat sig stämma överrens med verkligheten. Fast nu inser jag att det har hänt alltför många gånger för att slumpen ska få fortsätta ta åt sig äran. Mina drömmar prickar nämligen kusligt rätt om saker jag inte ens med de bästa bortförklaringarna i världen kan ha haft minsta aning om. Men så ligger det nog i släkten också. Farmor brukade känna på sig när oanmälda besökare var på ingång och pappa fungerade som nummerpresentatör långt innan LM Ericsson ens kunde föreställa sig denna funktion.

Jag söker förklaringar till dessa fenomen och tänker att säkert är det tattarblodet som rinner och brusar i arvingarna från Ragnarkulles ådror som gör sig påmint...

Sexy

2009-03-05T15:27:00.001+01:00

Det blev inte Bryssel för mig den här gången heller. Men jag överlever. Tack vare Micke och hans tanke om den fysiska hälsan. Belgisk choklad till en svältfödd går alltid hem. Frågan är bara om inte svält hade varit att föredra i just detta fall. Mörk choklad, guarana och ingefära i en och samma förpackning. Oj. Det kommer nog liksom inte riktigt att räcka med stickning i tv-soffan för att göra av med energin ikväll...

1983

2009-03-02T10:30:00.003+01:00

Rensade bland gamla lådor i helgen. Mitt bland allt skräp låg gamla Donkey Kong-spelet och ropade efter mig. Nu har det fått nya batterier och funkar precis som det gjorde då, 1983.

Nina

2009-02-27T11:44:00.002+01:00

Bäst

2009-02-27T11:42:00.001+01:00

Empty

2009-02-20T21:48:00.002+01:00

Strange thought; as I lie in a bow waiting to explode I move this shell of nothing, full of pretend things.

You make me into only half-circle while I, a curving full-tide, surprise other passers-by.

Strange thought; as you think me ready to have and to hold, I give you me with no real beginning.

Ensemble

2009-02-18T19:08:00.001+01:00

Här byggs sekvenser av vokaler, luft och konsonanter. Tonartshöjningar bryter monotonin och crescendon övertygar om sin motsats.

Tystnad!

Letar efter en egen röst. Inte lätt när högljudda stavelser formerar sig som arméer redo för strid, på väg att inta varje por.

När så äntligen ingenting låter någonting hörs ett litet stilla fniss, som ett fyrstruket fiss i väntan på att bubbla över.

Lyssna!

Det är jag som har något att säga.

Tåg

2009-02-17T22:59:00.001+01:00

Dessa vintervita ansikten bredvid mig.
Och jag, varm och röd med vackra Nina
i mina lurar:

nu väntar tiden på en kort kyss

Jag formar äppelrunda kinder till ett hoppfullt
leende och så händer det. Vita trötta ansikten ler tillbaka.
Ninas noter vandrar genom mig och synliga
ljudvågor värmer upp en hel vagn av stål när hon sjunger:

när vi möttes då så visste vi att det är
bara du och jag som ler
nu vet vi ingenting men
vill bara flyga in i solens ljus

Vårstädning

2009-02-17T09:57:00.000+01:00

I garderoben sparar jag sådant som kan vara bra att ha; skridskor, cykelhjälmar, instruktionsböcker.

I samma trånga utrymme bråkas sådant jag hellre slipper; bröllopsklänningar, fotoalbum, rester av korallrev.

Imorgon blir det storstädning.

Lista på det som ska bort: imperfekt
Lista på det som blir kvar: presens

Kontaktannons

2009-02-17T09:47:00.001+01:00

Mamma säger att jag behöver en man i huset.
Som om jag inte skulle vara karl nog för mitt eget hem.
Pyttsan!
Anyone?

Rymdodyssé

2009-02-16T09:36:00.002+01:00

Häromdagen tog vi en tur till rymden. Lysande planeter lockade oss och vi såg Jupiter på nära håll. Röd liten Mars och grön giftig Uranus seglade sakta förbi. Venus såg vi längre än längst och innan hon for bakom kröken lärde vi oss att i universum finns inga raka linjer, bara kurvor, oändligheter, viktlöshet.

Vi såg Cassiopeja upp och ner och Orion med sitt svärd och Lilla Björn som slog följe med Draken och Giraffen.

Sen längtade vi tillbaka till Jorden och föll mjukt mot det Stora Blå. Lampan tändes, vi klev ut i snön och tog Gröna Linjen hela vägen hem.

Hjärtat och jag på Alla Hjärtans Dag

2009-02-15T10:27:00.002+01:00

Visdom på Alla Hjärtans Dag

2009-02-14T09:46:00.010+01:00

Man ska inte
BARA vara
kär.

Man ska
TYCKA OM
den man
gillar.

Hilmi, 5 år