fredag 26 mars 2010
torsdag 25 mars 2010
Dagens brev
Hej Panda-föräldrar, lärare, skolsköterska och rektor på Gubbängsskolan!
Idag rann min bägare (som varit nära att skvalpa över ett tag nu) över. Jag har förstått under en ganska lång tid att min son, som på det hela taget trivs ganska bra i skolan, ändå återkommande upplever situationer under sin skoldag som kan vara obehagliga och ofta till och med hotfulla. Att barn i den här åldern försöker hitta sin roll i sociala sammanhang är självfallet inte konstigt och gruppdynamiker förändras ideligen. Den som var bästa kompis igår är kanske inte det imorgon och så vidare. Men att komma till skolan med känslan av att vara utvald, och då menar jag inte utvald i någon positiv bemärkelse, är något som måste motarbetas.
För mig är det självklart att man i skolmiljön ska främja noll-tolerans mot kränkningar, såväl fysiska som psykiska. Det ska inte vara ok att få höra att man är "äcklig" eller behöva känna att man måste "köpa" sina kompisar med leksaker för att få vara med i leken. Det ska till exempel inte heller vara ok att känna sig orolig för att vistas på klätterställningar på skolgården för att det finns de som gjort det till en sport att knuffas och puttas på utsatta platser.
Många samtal som jag för med mitt barn handlar om hur viktigt det är att vara en bra kompis, men jag har också varit noggrann med att påpeka att respekt måste vara ömsesidig. Alltså, man ska försöka behandla andra såsom man själv vill bli behandlad, men inte tåla vad som helst utan veta sitt eget värde. Idag fick jag dock väldigt svårt att motivera nämnda resonemang, för mig själv och för mitt barn. Idag fick jag nämligen berättat för mig hur han blivit fasthållen av några av de lite större barnen (1:e och 2:e-klassare) på skolgården och därtill slagen och knuffad av dessa barn. Detta skedde förstås medvetet utom synhåll för skolans personal. Och gangster-fasonerna slutar inte där, utan historien förtäljer vidare hur sonen upplever denna händelse som en direkt följd av det faktum att det finns ett fåtal barn i hans egen klass som med hans ord "inte tycker om honom" och därför uppmanat sina äldre kompisar i 1:an och 2:an att gå på just honom. Att välja ut honom.
Jag är övertygad om att vi alla tycker våra egna barn är underbara och fantastiska, vart och ett på sitt speciella sätt. Det vill jag att vi fortsätter tycka. Men då kan vi inte blunda för det faktum att barn är också människor och som sådana kan de vara grymma och kan ibland glömma att tänka på följderna av sitt handlande. Jag tänker inte blunda längre och vill därför föra upp denna fråga som en punkt på kommande klassmöte nu på tisdag.
Eftersom detta är en fråga som jag anser berör skolan i sin helhet har detta mejl även skickats till rektorn, skolsköterskan samt kuratorn, vilka jag hoppas inser allvaret och funderar över hur vi bäst går till väga för att göra Gubbängsskolan till en skola där alla barn känner sig lika välkomna.
Idag rann min bägare (som varit nära att skvalpa över ett tag nu) över. Jag har förstått under en ganska lång tid att min son, som på det hela taget trivs ganska bra i skolan, ändå återkommande upplever situationer under sin skoldag som kan vara obehagliga och ofta till och med hotfulla. Att barn i den här åldern försöker hitta sin roll i sociala sammanhang är självfallet inte konstigt och gruppdynamiker förändras ideligen. Den som var bästa kompis igår är kanske inte det imorgon och så vidare. Men att komma till skolan med känslan av att vara utvald, och då menar jag inte utvald i någon positiv bemärkelse, är något som måste motarbetas.
För mig är det självklart att man i skolmiljön ska främja noll-tolerans mot kränkningar, såväl fysiska som psykiska. Det ska inte vara ok att få höra att man är "äcklig" eller behöva känna att man måste "köpa" sina kompisar med leksaker för att få vara med i leken. Det ska till exempel inte heller vara ok att känna sig orolig för att vistas på klätterställningar på skolgården för att det finns de som gjort det till en sport att knuffas och puttas på utsatta platser.
Många samtal som jag för med mitt barn handlar om hur viktigt det är att vara en bra kompis, men jag har också varit noggrann med att påpeka att respekt måste vara ömsesidig. Alltså, man ska försöka behandla andra såsom man själv vill bli behandlad, men inte tåla vad som helst utan veta sitt eget värde. Idag fick jag dock väldigt svårt att motivera nämnda resonemang, för mig själv och för mitt barn. Idag fick jag nämligen berättat för mig hur han blivit fasthållen av några av de lite större barnen (1:e och 2:e-klassare) på skolgården och därtill slagen och knuffad av dessa barn. Detta skedde förstås medvetet utom synhåll för skolans personal. Och gangster-fasonerna slutar inte där, utan historien förtäljer vidare hur sonen upplever denna händelse som en direkt följd av det faktum att det finns ett fåtal barn i hans egen klass som med hans ord "inte tycker om honom" och därför uppmanat sina äldre kompisar i 1:an och 2:an att gå på just honom. Att välja ut honom.
Jag är övertygad om att vi alla tycker våra egna barn är underbara och fantastiska, vart och ett på sitt speciella sätt. Det vill jag att vi fortsätter tycka. Men då kan vi inte blunda för det faktum att barn är också människor och som sådana kan de vara grymma och kan ibland glömma att tänka på följderna av sitt handlande. Jag tänker inte blunda längre och vill därför föra upp denna fråga som en punkt på kommande klassmöte nu på tisdag.
Eftersom detta är en fråga som jag anser berör skolan i sin helhet har detta mejl även skickats till rektorn, skolsköterskan samt kuratorn, vilka jag hoppas inser allvaret och funderar över hur vi bäst går till väga för att göra Gubbängsskolan till en skola där alla barn känner sig lika välkomna.
Potäter, potater
Förlustade mig en sväng bland Åhléns sminkhyllor på lunchen. Trodde jag betalade för en "I Love Myself" att ha på läpparna. Istället visade det sig att jag av misstag fått med mig "Damn, I'm hot!".
Äsch - potäter, potater...
Äsch - potäter, potater...
måndag 22 mars 2010
torsdag 11 mars 2010
Apelsin
Stockholms stadsbibliotek gör mig glad. Till skillnad från sådant som gör mig, ska vi säga, mindre glad. Gunnar Asplund ritade ett runt och fyrkantigt och vackert funktionellt hus. Ett hus av guld att titta på och lära sig i. Just denna dag, när jag råkade gå förbi, sken solen. Efter ett långt, kallt vintermörker chockade vädergudarna mina hornhinnor med så mycket ljus att till och med morgonens dagliga vitamin-shot kändes överflödig. Som om Asplunds bibliotek blev till en stor C-vitaminrik apelsin att kliva rakt in i och ta sig en saftig klyfta av.
måndag 8 mars 2010
Insha'Allah
Monsterräkningarna betalda och nya tyger inköpta (fast i omvänd ordning, det vill säga innan räkningarna lagts ihop och grävt detta mörka, avgrundslika hål i kontot). Nu ska symaskinen dammsugas och oljas in. Sen blir det syverkstad=blod, svett och tårar och kanske något att sätta på kroppen. Insha'Allah.
Kom hem!
Jag trodde att en barnfri vecka skulle resultera i energi i överflöd och ett skinande rent hem. Men trött och seg vadar jag nu runt bland dammråttor, garnnystan, tyger, symaskiner, tidningar, böcker och sladdar. Hilmi kom hem, jag behöver dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
